Jag köpte mig boken ”Vigselringen – tretton betraktelser öfver äktenskapet och familjelifvet” på Erikshjälpen i Skene i tisdags. Den var ursprungligen skriven på engelska av predikanten och teologie doktorn Thomas De Witt Talmage från USA. Thomas har skrivit en uppsjö litteraturer och var en av mest framstående religiösa ledare under 1800-talet senare hälft i USA. Översättningen till svenska utfördes av Andre. Fernholm och trycktes 1889 av C. A. V. Lundholms förlag i Stockholm. Som titeln förtäljer handlar boken om det trohetslöfte som binder en man och en kvinna. Om hur livets med- och motgångar kommer och går men även frestelsen till att smaka på den förbjudna frukten. Hur samhället ändrar sig till ett mer flyktigt liv när olika kulturer möts. Boken är skriven med en stark röd tråd till kristendomen, bibliska händelser, lust och svek, himlen och helvetet. Jag som inte på något sätt ser mig som troende blir ändå trollbunden i hur rad efter rad binder mig med hans detaljrika beskrivningar om hur han såg på livet runt honom. Boken är en otrolig läsupplevelse och ger en inblick i livet hos de kristna på slutet av 1800-talet.
Men det var inte bara årtalet och titeln som lockade mig till ett köp. På insidan av boken fann jag ett meddelande till en barndomsvän handskriven med en vacker gammal skrivstil.
”Hilda Carlsson
Minne Från en Barndomswän
Gud är kärleken.
Kan någon sällhet likna den, som till att gå till Gud, som till en wän?”
Vem var den här Hilda Carlsson och vem hade givit bort boken? Hade Hilda ett stökigt förhållande och behövde finna tröst eller styrka igenom att läsa boken. Att hitta meddelanden i gamla böcker är verkligen något speciellt. Boken får en själ och en mening igen.
Jag har valt ut ett litet stycke från kapitlet harmoni och disharmoni som berörde mig väldigt mycket.
Jag har en gång bevittnat en moders sorg vid ett barns död, hvilket hon hade försummat. Det var icke så mycket förlusten af barnet som grep henne, utan hennes största sorg var deröfver, att hon hade försummat sitt barn.
”Om jag hade vakat öfver och vårdat mitt barn, så vet jag, att Gud ej skulle hafva tagit det ifrån mig”, sa hon.
Hon kunde ej gråta; det var en torr, brännande ökenvind, som rasade i hennes hjerta. När hon vred sina händer, såg det ut, som ville hon vrida sönder fingrarna, och när hon slet sig i håret, tyckte man det vara, som om hon i vild förtviflan hade fattat en ringlande huggorm med handen.
Inga tårar! Den lilles lekkamrater kommo in och greto öfver kistan. Grannarne kommo äfven in, och när de sågo barnets ljufva ansigte, bröto äfven deras tårar löst. Men i moderns ögon kommo inga tårar. Gud gifver tårar åt den försmäktande själen, på samma sätt som han med mildt sommarregn vederqvicker jorden. Det finnes i hela verlden ingenting mera brännande och förtärande, än den sorg, som bor i en moders hjerta, när det barn är dödt, som hon försummat. Gud kan förlåta henne, men hon kan aldrig förlåta sig sjelf. Minnet häraf skall komma hennes ögon att sjunka djupare in i sina hålor, trycka djupa fåror i hennes ansigte och göra hennes hår hvitt. Sorgens gamar skola utan att någonsin mättas tära på hennes hjerta och dero sänka sina näbbar allt djupare och djupare. I, som jägten efter nöjen utom edert hem, vaknen och återvänden till fullgörandet af edra pligter! Det finnes inga skönare blommor i verlden än de, som växa i den kristna familjens blomstergård, och slingra sig omkring ingången till det kristliga hemmet.
Det är en stark och detaljrik text och jag är glad att jag köpte den. I alla tidsepoker har det funnits ändringar i livet men kan tänka mig att det ändrade sig väldigt fort under 1800-talet när folk kunde resa mycket lättare för att skapa sig nya liv. Kan lätt rekommendera den här boken bara för sin detaljrikedom.
Comments