
Igår låg dimman över bygden som ett tjockt täcke, att inte ens solen kunde tränga sig igenom för att visa sin gula siluett. Som fotograf tycker jag det skapar mystik och fantasin börjar flöda. Efter morgonkaffet tog jag mig en tur upp till Örestens ekhage där de gamla ekarna står med sina nakna grenar som sträcker sig ut i den tjocka dimman. Ju längre in i hagen jag kom visade sig nya träd och gamla försvann. Med stativet på axeln strosade jag runt och försökte ta in min omgivning och dess kompositioner dimman förtäljde. Efter ett tag började jag höra stenar slå emot stenar. Först ner mot bäcken som är längst bort från gården och senare närmare min parkerade bil. Kan det varit vildsvinen som gick runt och bökade i rösena, som det fanns några färska spår vid mina fötter? Efter så många gånger jag varit här, har det aldrig varit så påtagligt som det var igår. Tankarna gick mot de personer som skapade alla de här odlingsrösena i hagen jag befinner mig i. Allt slit de gjorde för att skapa den här hagen åt brukarna av Öresten gård flera generationer tillbaka. Torpare i närområdet som jag läst om i alla kyrkoböckerna gjorde sina dagsverken här för att överleva på det lilla livet gav. Men även alla soldater som levt, passerat och dött i landskapet runt Öresten i kampen om Örestens fästning. Dimman får mig i andra tankar, den döljer det som hänt och skapar en annan känsla.


Nästa inlägg kommer mot jul och det handla om en fattig gosse på Hyssna Fattighus. Som oäkting inte hade det så lätt här i livet.
Comments