Den 28 november förra året delade jag ett inlägg om vidskepelser. Och den handlade om en resande som hade hittats död nedanför branterna av Stigaberget vid västra Ingsjön i norra Sätila socken. Folk hade hört jämmer och hästar vägrat gå förbi platsen mannen hittats. Man åker förbi de nedre delarna av Stigaberget när man slingrar sig fram längst med sjön mellan Hällingsjö och Lindome och i våras besökte jag äntligen berget.
Inför besöket så tittade jag lite extra över vart stigen kunde gå och det är inte en lätt nöt att knäcka. Jag jämförde de gamla kartorna med de moderna och då fick jag till att den inte gick längst upp över toppen utan den gick längst klippkanterna som de beskriver i tidningsartikeln. På bilderna kan ni se hur stigarna gick på Häradsekonomiska kartan samt min tolkning över dem med icke exakthet hur de kunde gå igenom terräng sett med lutningskartan på Fornsök.
Jag parkerade bilen längst med vägen precis nedanför Stigaberget. Tog mig fort över vägen och klättrade upp från vägens hektiska tempo. Vädret var strålande och nöjesåkarna hade börjat titta fram nu på vårkanten. Det första jag möts av var ett hav av stenblock i alla dess storlekar och en hög klippvägg. Eftersom det här var den lägsta delen av berget antar jag nästan att det var här i trakterna som mannen hade hittats, eventuellt längre österut där husen nu står. Jag hoppade försiktigt upp längst blocken och kom strax till klippans fot. Vet inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde men jag gick runt och sökte efter något minnesmärke efter personens död. Hittade självklart inget och tog mig ännu högre upp längst berget.
Fanns en brant backe som gick upp mellan två branter som jag tog. När jag kom upp hittade jag en stig som gick längst med klippkanten och började följa denna mot husen som jag precis körde förbi för att parkera bilen. Det var en vältrampad stig som verkligen hade sina olustiga delar att gå på. När jag inte vågade fortsätta gick jag tillbaka liten del och längre upp mot toppen. Alltså att gå här när det förr var becksvart ute och kanske inte någon måne som lös upp landskapet förvånar mig det inte att man skulle kunna trilla ner här av misstag.
Utsikterna på den här första nivån är riktigt fina när träden inte täcker den. Hittade en fin utsikt mot norr innan jag började gå söderut igen.
Jag hade sett berget med skuggning och visste att här fanns några rediga branter men detta var nästan löjligt. Sjukt höga, kanske inte lika högt som i Hyssna under Surtedal men bra mycket längre. Jag gick upp längst en skreva i bergets kant och möttes en bit upp av ännu bättre utsikter.
Snart var jag uppe på Stigabergets topp och man skulle ju kunna tycka att stigen gått här över men för det var bättre terräng rent allmänt och längre från klippkanten. Men man tog väl kortare vägar förr som man gärna gör idag skulle jag kunna tänka mig. Här tog jag mig ner mot klippkanten och det var inte lika lätt att ta sig från en stig här uppe som vid första nivån.
Vad ville jag egentligen med att besöka den här platsen. Från dagen jag läste tidningsartikeln fanns det en del av mig som ville besöka den här platsen, till minne till personen som föll här och han kanske inte var den ända genom alla tusen år som vi levt här. Jag ville förstå var stigen gick och hur farlig den var, helst nattetid och berget i sig har verkligen sina olustiga klippkanter trots hur vackert det är här. Jag kan rekommendera att besöka det här området med en försmak av försiktighet i åtanke. Läs gärna ursprungsinlägget också :)
Comments