top of page

Karlssons sista slagsmål. Del 1

Uppdaterat: 2 maj 2021



Örby 24 februari 1872

Denna dag nådde en mångårig fejd sin slutliga upplösning. Att något hemskt skulle hända förr eller senare var inte oväntat. När man läst dombokshandlingarna inser man att det var som en tickande bomb Jag kommer att låta några av de inblandade ge sin version av vad som ledde fram till den tragiska utgången och låta dem redogöra för sin roll i det hela. Vi börjar med Johannes Håkansson från Kalfsjöås, Örby:



Fejden dem emellan hade pågått i decennier. Ja, nu var det ju inte bara han som hade problem med Fredrik Karlsson. Kusinen var sannerligen en plåga för hela grannskapet. Det hade gått så långt att Johannes sedan en tid tillbaka sett sig om efter en annan bostad åt sig och familjen. Han befarade att så länge detta pågick skulle han aldrig få någon ro i sitt eget hem om han bodde kvar här.


Första gången det blev rejäla handgripligheter dem emellan var när de båda var i tjugoårsåldern. Då störtade Fredrik in i deras hem med ögonen brinnande av ilska. Johannes såg sig tvungen att gå emellan då inkräktaren försökte ge sig på hans mor. Fredrik slungade en sten som låg inlindad i en näsduk mot Johannes ansikte. Som väl var gled stenen ur och tog en annan riktning. För att få ut honom ur huset greppade Johannes en yxa och satte efter honom ut på gårdsplanen där han fick in ett slag mot huvudet. Senare fick Johannes gå med på att ge honom tio riksdaler för att han inte skulle återgälda skadan. Det var lönlöst. Ofredandet fortsatte med oförminskad styrka. För ett tiotal år sedan fick Johannes ett slag rakt i ansiktet och i fjol, efter en auktion vid torpet Liden for Fredrik emot honom, slog honom till marken och förföljde honom sedan ända hem där han fortsatte misshandeln. Tio riksdaler kostade det att bli av med honom denna gång men Johannes har för länge sedan slutat tro att det finns några pengasummor i världen som skulle förmå Fredrik att lämna honom ifred.


Johannes berättar: Nu för tre veckor sedan så råkade jag på honom igen. Det var vid Fagersberg, hos min syster och svåger. Jag och några bekanta kom förbi och hörde hur Fredrik förde oväsen därinne. När vi kom in för att se vad som pågick for Fredrik fram till mig med ett söndrigt brännvinsglas i näven. Jag lyckades avvärja slaget, han var väl inte alldeles stadig, full som han var. Istället gav han sig på Johannes Andersson som var i mitt sällskap. Han var vred på Johannes därför att han misstänkte att han var en av dem som angivit honom för olovlig brännvinsförsäljning för ett antal år sedan. Han slog till Johannes med glaset över tinningen så att blodet sprutade. Jag, Johannes och min bror Anders kastade oss över honom och gav honom en rejäl omgång. Jag blev kvar på Fagersberg denna natt av fruktan för vad Fredrik skulle kunna göra.


Påföljande morgon hade han varit i mitt hem och hotat att döda mig. Då jag inte var hemma försökte han misshandla min hustru som tack och lov lyckades fly därifrån. Även Johannes Andersson fick besök denna morgon av Fredrik och hans bror som försökte misshandla honom med en flaska. Johannes hustru lyckades avvärja attacken och Johannes rusade ut. Förra veckan kastades så en sten in genom Johannes fönster. Då fick han nog och köpte sig en pistol för att kunna försvara sig. Han bär den nu alltid på sig i händelse av han skulle råka på Fredrik. Såväl jag som Johannes har tillbringat en del nätter i skogen då vi inte vågar vistas i våra hem nattetid av rädsla för attacker. Vi befarar att han inte drar sig för något. Han har ofredat och härjat runtom i grannskapet så ofta den senaste tiden att ingen går säker. Larsson på Ekebacken berättade häromdagen att Fredrik strax efter jul infunnit sig hos hans åldriga svärmor och helt utan anledning misshandlat henne.


Det är allmänt känt här i trakten att Fredrik är en riktig vettvilling. Han har varit i klammeri med rättvisan och han har suttit inne både en och två gånger. Han har dock inte blivit lagförd för mer än en bråkdel av allt elände han ställt till med. Jag undrar hur hon står ut, Kristina, hustrun hans. Hon får dra ett stort lass och hon och barnen måtte ha ett elände där hemma. Det måtte rentav varit bättre för henne de gånger han suttit inne även om hon då varit ensam med allt.


Idag för en stund sen var han förbi här och frågade sluddrande om jag hade några träskor att sälja. De skulle vara till pojken hans. När jag sa att jag inga träskor hade började han vräka ur sig hotelser. Han sa att även om jag och Andersson skulle ha några till hjälp skulle vi inte rå på honom. Vår livstid skulle snart vara slut sa han. Min hustru skyndade då iväg att hämta Johannes Andersson. Till saken hör att Andersson nyligen fått 20 riksdaler i förlikning efter en misshandel som inträffat i nyårshelgen och detta hade Fredrik uppenbarligen blivit underrättad om. När Johannes kom in i stugan sa Fredrik” De tjugo riksdaler du fick skall du ej få någon nytta af ty dem hinner du ej äta upp förrän du är död”. Johannes svarade att summan var så pass ringa att den snart skulle vara förtärd varpå Fredrik genmälde ”Innan dager skall jag slå ihjäl er båda två”. Johannes avvek efter en stund och då menade Fredrik att om han genast fick pengar skulle han låta oss vara. Jag svarade att jag inte hade några pengar att avvara och vädjade till honom att låta oss vara ifred.


Jag gick ut en stund på vedbacken och klöv några bitar och efter en stund såg jag Fredrik ge sig iväg i riktning mot Knopps. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig inte säker någonstans. Jag befarar att han inom en snar framtid ämnar verkställa sitt hot. Vi talade om det här i grannskapet för några veckor sedan och sa att ”Wi kunde samlas en man från hvart hus, gå till honom och bedja honom wara snäller, men hjelper det ej få wi tänka på att göra någon ändring med honom”


Jag avbröts i mina tankar av att Kraft och Persson dök upp och ville handla lite förnödenheter. Vi började pratat om det inträffade och jag vädjade till dem att hålla sig i närheten ifall Fredrik skulle återkomma senare. Vi tog sällskap hem till Johannes Andersson som nu beväpnat sig med sin pistol. Jag hade ett ärende till Fagersberg för att beställa ett hjul hos min svåger som tillverkar sådana och de övriga följde med mig. ingen av oss ville gå ensamma idag. Vi gick förbi Knopps torp där Johannes skulle lämna tillbaka ett stenborr han lånat men detta föll ur minnet då vi började tala med Knopp om Fredriks hotelser. Även Knopp hade fått sin beskärda del av hot sedan han för en tid sedan delgivit Fredrik stämningen angående olovlig brännvinsförsäljning. Vid flera tillfällen hade Fredrik lagt sig i försåt och kastat stenar efter honom. Knopp gjorde även han oss sällskap på vägen till Fagersberg. Jag steg in i huset för att framföra mitt ärende och talade en stund med min syster. Mitt sällskap väntade utanför och när jag en stund senare kom ut på gården såg jag Johannes svinga järnborret mot Fredrik Karlsson som segnade ner på marken.


Fortsättning följer...



Marks häradsrätt (N, P) AIa:294 (1872) Bild 3100 och framåt


Charlotta Andersson Sandberg

facebook: Genealogista


Comments


bottom of page