top of page

Mordbrännaren i Grimmared



Före 20 års ålder hade Johannes ”ej begått någon synd”. Genom bekantskap med brännvinet fick han emellertid ett vilt sinne och synnerlig benägenhet att ”klå bönder”[1]. Så lyder texten om Johannes Andersson från Grimmared när han satt på Långholmens fängelse i Stockholm. Efter en kortare period på länsfängelset i Vänersborg hamnade han här i december 1892. Hans straff hade förkortats från tio års straffarbete till åtta år efter överklagan till hovrätten. Den andra straffpunkten stod kvar, åtta års förlust av medborgerligt förtroende efter avslutat fängelsestraff. Detta blev dock aldrig aktuellt eftersom Johannes avled efter fyra år i fängelset.

Vi får backa lite i tiden och se vad som ledde honom hit.


27 januari 1841 föddes en gosse vid namn Johannes under Unnebo i Grimmareds socken[2]. Han växte upp i en backstuga vid namn Röräng under Lerpå[3]. Föräldrarna hette Anders Svensson och Carin Andersdotter[4]. Fadern som var född i Thorsäng i Karl Gustaf hade varit straffad för stöld men ”sedan uppfört sig anständigt” enligt prästens anteckningar.[5]


Johannes bodde som vuxen med fru och 6 barn under Sven Björsgården i Grimmared[6]

I texten från Långholmen kan vi läsa att Johannes har två bröder i Amerika varav åtminstone en lär varit förmögen. Han har också en syster som är änka. Själv har han varit gift i 28 år. Hans hustru ska vara duktig på att arbeta och har genom vävnad bidragit till familjens försörjning. Dock har även ”ohederliga förvärvsmedel” förekommit[7]. Möjligen åsyftas olovlig brännvinsförsäljning för det nämns i anteckningarna från länsfängelset i Vänersborg. Den gången blev straffet vatten och bröd.[8]

Det där brännvinet verkar ha varit orsak till mycket elände. Han beskriver själv att han vistats i Amerika hos sina bröder en period men var tvungen att bege sig hem då han ”ej kunde låta bli spriten” [9]


Enligt fängelseanteckningarna så dömdes han också till 14 dygns vatten och brödstraff för att han omkring 1870 tillsammans med sin broder Abraham och en tredje person slog sönder fönster och bohag i en lönnkrog. Dessutom var han tilltalad 1884 för stöld av aspvirke. Den gången frikändes han efter edgång[10].

Här beskrivs också hur en rad mordbränder anlagts i trakten och att Johannes varit misstänkt för dessa. Han hade tydlige kommit på kant med ett flertal bönder då det i socknens beslutats att även torparna och backstugusittarna skulle bidra med en avgift till klockarens lön. Johannes hade varit en av dem som efter beslutet motsatt sig detta men utan resultat. När utmätning vid något tillfälle kommit på tal lär Johannes ha yttrat: ”om jag icke får behålla min stuga, då ska de heller icke ha sina[11]


På försommaren 1892 började sådana här notiser dyka upp i tidningarna



[12]

Johannes grips och 6 juli 1892 kommer han till länsfängelset i Vänersborg[13]. Härifrån blev han sedan sänd till rannsakningarna som hölls vid Marks häradsrätt. Sex sådana resor finns antecknade i fångrullan. Nedan följer utdrag från en av dessa, som Borås tidning rapporterade om den 28 juli[14]


Rannsakning med för mordbrand häktade backstugusittaren Johannes Andersson från Grimmared Sven Björsgård och dennes son Anders Adolf Johansson därstädes, företogs sistlidne måndag inför Marks häradsrätt å tingsstället i Skene därvid som ordförande fungerade t.f. domhafvanden herr v. häradshöfding R Åberg och som åklagare kronolänsman S:A Natt och Dag.


Som förut omnämnts hade ofvannämnde personer blivit häktade, Johannes Andersson såsom starkt misstänkt att vara upphovsman såväl till den eldsvåda som natten mellan den 29 och 30 sistl. Juni ödelagt hemmanet Rud Knutsgården i Grimmareds socken med påföljd att samtlige åbyggnader uppbrunnit och kreatur innebränts, som till den eldsvåda hvilken den 22 föregående maj timat å hemmanet Wikslätt i ofvannämda socken, därvid ladugården och en del kreatur blifvit lågornas rov och manbyggnaden delvis af elden skadats, och Anders Adolf Andersson på grund af egen frivillig bekännelse för det han, därtill lockad och tubbad af fadern, den 26 sistlidne maj antändt skogen å hemmanet Långhult med påföljd att berörde skog uppbrunnit.


Enligt polisprotokollet skulle Andersson ha anlagt dessa eldsvådor af hämnd öfver någon mot honom begången oförrätt. Häktade Johannes Andersson, som först infördes är en omkring 50-årig medelstor man med gråsprängdt hår och listigt utseende samt var iklädd egna tarfliga kläder.


Härefter vidtog rannsakningen rörande branden å hemmanet Wikslätt söndagen den 22 sistlidne maj kl. 3-4 em. Det upplystes att hemmanet Wikslätt vore beläget ¼ mil i sydlig riktning från Grimmareds kyrka och att svarandens bostad vore belägen på omkring ½mils avstånd och i nordost från samma kyrka.


Svaranden bestred åtalen, såväl hvad beträffar branden å Wikslätt som å Rud Knutsgården och påstod sig alltjämt ha stått på god fot med ägarne till båda de nedbrända gårdarna. På fråga af ordföranden huru svaranden trodde att elden uppkommit svarade han under ett försmädligt grin ”det finns la ingen annan råd för bönderna än att göra konkurs och låta elden gå öfver sig”


Johannes beskriver sen hur han den aktuella söndagen varit på högmässogudstjänst i Grimmareds kyrka, vilka han hade följe med på hemvägen och hur han tillbringade resten av eftermiddagen. Det visade sig senare att hans redogörelse inte stämde helt överens med andra sockenbors uppfattning.

Fjärdingsman Carl Johan Svensson berättade hur han dagen före häktandet råkat på Johannes på landsvägen där han svärande och skrikande beskyllt Svensson för att han och några till skulle ha skickat bud till länsman med anklagelser om att han skulle vara den som tänt eld på Rud Knutsgården och Vikslätt. Svensson hade antytt att han trodde att det faktiskt var så, att Johannes var skyldig. Då ska Johannes ha erkänt gärningarna och dessutom hotat att bränna ner såväl Svenssons som andra personers gårdar. Johannes erkände inför rätten att han hade ”svurit och varit ovettig” men han nekade till att han skulle han erkänt något där på vägen.


Carl Johan Svensson berättade också att han omkring kl. 11 på aftonen den 29 juni sett svaranden smyga sig fram på obanade stigar kring Rud Knutsgården. Han upplyste rätten om att folk i trakten gått vakt på nätterna av rädsla för nya dåd och att han därför var extra uppmärksam. När Svensson dagen efter branden råkat på Johannes dotter hade hon sagt att fadern föregående natt ”ovillkorligen velat hålla sig ute”


Sonen Anders Adolf Johansson förhördes också. Han är född den 23 januari 1877, döpt, men icke konfirmerad samt har under hela sin lifstid vistats i föräldrahemmet. Enär fadern vore delaktig i sonens brott uppsköts målet jämväl mot honom till den 15 nästa augusti, och skulle han till länsfängelset återförpassas[15].


Fler rannsakningar följde och mellan dessa tillbringade far och son tiden på länscellfängelset i Vänersborg.


Senare hade Johannes skyllt en, nu till Amerika bortflyttad, granne för att ha startat branden. Han antydde också att det var bönderna själva som låg bakom ”detta medel för att med den utfallande brandskadeersättningen reda sig ur ekonomiska svårigheter” [16]


Oavsett vilket utslag häradsrätten skulle komma fram till så var Johannes Andersson definitivt redan dömd av Grimmaredsborna. Så här skriver Borås tidning1892-07-30.




Jag vet inte mycket om Grimmaredsbors eventuella egenheter men Göteborgs handels och sjöfartstidning hade bilden klar för sig. Av följande notis så hade sockenborna redan påbörjat det straff som de ansåg att Johannes gjort sig förtjänt av. Han var vid gripandet rätt illa åtgången.


Göteborgs handels och sjöfartstidning 1892-07-23[17]


Enligt Borås tidning dömdes sonen Anders Adolf den 22 augusti till 3 månaders straffarbete[18]. När han ankom till fängelset i Vänersborg den beskrevs han som1,48 m lång, brunt hår, blågrå ögon, trubbig näsa, trindlagt ansikte och klen växt. Han var bara 15 år gammal. Straffarbetet skedde i Vänersborg mellan 29 augusti och 29 november [19]. Han konfirmerades dagen innan han skickades hem till Grimmared igen[20]


Efter ytterligare rannsakningar kom så småningom domen även mot Johannes[21] Marks häradsrätt dömde honom till tio års straffarbete för mordbrand och dessutom ytterligare åtta års förlust av medborgerligt förtroende. Efter överklagan till hovrätten blev straffarbetstiden nedsatt till åtta år. Det finns en anteckning i marginalen om att han är en ”supare” och var full vid brottets begående[22].En kort period blev Johannes kvar i Vänersborg och i början av december skickades han vidare till Långholmens centralfängelse i Stockholm. [23] Här tillbringar han sina sista år. Han dog i november 1897, 56 år gammal.[24].

Hans eftermäle i Kungsäters pastorats kriminalregister ser ut så här[25]:




Charlotta Andersson Sandberg

Facebook: Genealogista


[1] [1] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [2] Grimmared (N, P) CI:3 (1839-1861) Bild 90 / sid 9 [3] Grimmared (N, P) AI:6 (1851-1859) Bild 26 / sid 21, Grimmared (N, P) AI:5 (1831-1849) Bild 135 / sid 41 [4] Grimmared (N, P) CI:3 (1839-1861) Bild 90 / sid 9 [5] Grimmared (N, P) AI:6 (1851-1859) Bild 26 / sid 21, Grimmared (N, P) AI:5 (1831-1849) Bild 135 / sid 41 [6] Grimmared (N, P) AI:10 (1889-1898) Bild 920 / sid 80, Grimmared (N, P) AI:9 (1879-1888) Bild 820 / sid 76 [7] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [8] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3910 / sid 371 [9] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [10] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [11] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [12]Norra Hallands tidning Vestkusten 1892-07-02 [13] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIa:43 (1892) Bild 1460, Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3910 / sid 371 [14] Borås tidning 1892-07-28 [15] Borås tidning 1892-07-28 [16] Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIda:9 (1891-1893) Bild 1260 / sid 122 [17] Göteborgs handels och sjöfartstidning 1892-07-23 [18] Borås tidning 1892-09-10 [19] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIa:43 (1892) Bild 1520, Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3930 / sid 373 [20] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3930 / sid 373 [21] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3910 / sid 371 [22] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3910 / sid 371 [23] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:8 (1888-1892) Bild 3910 / sid 371 [24] Grimmared (N, P) AI:10 (1889-1898) Bild 920 / sid 80, Centralfängelset Långholmen (A, AB) DIIIaa:23 (1891-1892) Bild 2090 / sid 7150, Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) F:3 (1895-1943) Bild 70, Centralfängelset Långholmens kyrkoarkiv (A, AB) AIa:15 (1889-1894) Bild 202 / sid 183 [25] https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00116294_00012#?c=&m=&s=&cv=11&xywh=1504%2C-2%2C2906%2C1677

bottom of page