Jag hittade en intressant tidningsartikelserie i tre delar som publicerades i Borås tidning sommaren 1891. Jag hade den som avslut på min föreläsning i Björketorp i oktober och tyckte den svalde allas intressen med nöje. Den första delen är som en inledning till den stora färden som skildrar en resa igenom Viskans industriområden men även den sköna natur som ändå ån flyter igenom och så här lät den första delen.
”En kanotfärd från Borås till hafvet på Wiskan samt vidare på öppna sjön till Varberg ämnar en ung man här från staden företaga i slutet af denna vecka. En engelsk ca. 15 fot lång flodkanot, af synnerligt smäcker konstruktion, användes till resan, som, oaktadt de dermed förknippade besvärligheterna, torde kunna göras på en 3 á 4 dagar. En tränad kanotist gifver sin farkost en fart af 4 knop, hvilket gör en väglända f 1,8 kilometer på 15 minuter. En skildring af resan kommer att i vår tidning inflyta, till nytta och nöje för dem af våra läsare som idka sjösport.”
Nu när färden begav sig var han inte ensam utan hade en liten grupp med sig men hans skildring av färden är vacker då han beskriver de olika strömmarna, fabrikerna men även människor som han fick möta.
På Wiskan till hafvet
”Vårt slägte är förklemadt, annat var det i min ungdom, då…”
Det var så här artikelserien började när de satte ner sina kanoter vid Västerbron i Borås.
”För att gifva läsaren ett begrepp om hvad en kanot är för ett slags tingest, är det nödvändigt att göra ett besök ombord på ”Avance”, som ligger redo att mottaga sin besättning. Kanoten är en förstklassig fakost, byggd af tunna plankor af kanadensisk tall och heldäckad. Halfva delen för-ut upptages af ett vattentätt skott, hvilket har till ändamål att hålla kanoten flytande i händelse af kantring. Akter-ut befinner sig ett liknande skott och framför detta ett rum, stort nog att i en vattentät påse kunna förvara kläder, matförråd etc. Ungefär i midten af den 4.5m långa och 0.8m breda farkosten har roddaren sin plats i en ellipsformig rundel, som täckes af en skjutlucka. Med en åra, liknande en brödspade, ”paddlas” båten framåt med en hastighet, som fåfängt kan uppnås af något annat ”flytetyg”. Oaktadt sin smäckra byggnad och sin litenhet, är en kanot en god faktost, som tål svår sjö, kan paddlas utför ett fall eller forslas på land. Den kan bäras af 2 man, enär den väger endast 30 á 40kg, eller dragas utför en stenig fors af sin roddare, hvilken vadande för båten framåt.”
”Att Wiskan skulle väljas till flodfärd hade sin grund i de utomordentligt vackra vyer, den erbjuder den kanotist, som har mod nog att trotsa svårigheterna att passera hennes excentriskt rinnande vatten.”
”Snart förkunnade vattnets brus att vi hade hunnit Rya Stamp. Här fans ej folk vid åstranden och ett gammalt ruckel vid fallet utvisade att verksamheten låg nere och att den verkande kraften här ej f. n. användes.
Därefter följde Rydboholms fabriker, genom hvars fabriksgårdar kanoterna buros, beskådade af några nyfikna, som ett ögonblick kunde upphöra med sitt arbete.
I förhoppning att detta var de sista besvärligheterna närmast Wiskafors, paddlade vi framåt genom en trakt, öfverflödande på vackra naturscenerier, omöjliga att beskrifva i all sin prakt. Snart stängdes dock vår väg af en såg och ett fall. Vi hade senare på färden skäl att med Sehlstedt utropa: ”Och såg vid såg, hvarhelst jag såg.
Ovana vid hindren, stodo vi litet handfallna och gingo och ”sökte menniskor”. Snart mötte vi en man, hvilken vi frågade om han skulle ha lust att hjelpa oss med en kanot. Helt uppriktigt frågade han hvad en kanot var för något.”
”En skara barn sprungo utefter åstränderna, väl vetande att här skulle blir ”etwas anders” till skådespel. Vid Svaneholm hade man helt förtröstansfullt sagt att vi skulle kunna gå genom en damlucka eller en ränna och att det ej vore alls svårt.
Vi funno 1. En strid fors, rusande genom ett par damluckor, 2. En hög mur af cement, utsträckande sig tvärs öfver ån, 3. En fors å andra sidan, som såg ut som en barrikad efter gatustrid. Vi dunderade en lång stund, men kunde ej få något lösning på den gordiska knuten.
Ett tiotal murare hade klifvit ned från sina upphöjda ställningar och betraktade vårt arbete att draga upp kanoterna vid sidan af muren med ett bredt leende, i det de stödde sina hufvden på armbågarne. Vid vår bön om hjelp drog sig deras leende ända upp till öronen och snart kom deras bas och drog dem derifrån, till stor glädje för oss, som hade fått hjelp af en massa småpysarm hvilka buro båtarna en bit under glam, knogande på dem liksom myror.”
”Vi började nu närma oss Seglora. Trakten deromkring tycktes för oss vara glest bebyggd, men mycket storartad med väldiga björkskogar, hvilka med sitt hängande löfverk osökt påminde om en vik af Mälaren. Vi ilade med långa paddeltag mot målet: Seglora qvarn. Strax före fallet drogo vi upp båtarne och tände vårt spritkök för att kika kaffe; under det vi sträckte ut oss på våra filtar och med glupsk aptit fingo något till lifs, puttrade spritköket, som emellertid snart släcktes af blåsten.”
”Solen höll på att gå ned och ansträngande de sista återstående krafterna ilade vi för full fart i alla möjliga krokar förbi Seglora kyrka med ett hvitmåladt torn, som väl mycket påminner om en hönsbut.
Inom kort skymtade Rydahls fabrik med sin tornspira fram öfver ängarne och snart befunno vi oss der. Många hjelpsamma händer sträcktes emot oss och med oblandad glädje påminna vi oss det hjertliga tillmötesgående, som här visades oss. Efter att hafva inlåst kanoterna i en vedbod, gjorde vi i största hast toalett i en skolsal och begåfvo oss till hr verkmästare S., der vi blefvo mottagna på det gästvänligaste sätt af honom och hans älskvärda fru. Efter en delikat supé, hvilken vi läto oss väl smaka, begåfvo vi oss till hvila och försjönko snart i Morfei armar efter en ansträngande, men dock treflig dag.”
Den här verkmästaren var Klas Gustaf Wilhelm Stenberg och hans hustru Maria Charlotta Aspelin. Hon gick bort ett halvår efter artikeln publicerades i lunginflammation endast 39år gammal.
”Stora skogar sträcka sig här långt bort och vi äro nu i hjertat af Mark. På venster sida synes några höjder totalt barhuggna. Stubbarne utvisade att träden egt aktningsvärda dimensioner. Garen har här idkat ”skogahushållning” i stor skala. Månne han anser det med sin fördel förenligt att plantera ny skog i den nedhuggnas ställe?
På andra sidan ligger den förtjusande egendomen Stämmemad. Hufvudbyggnaden har ett slottslikt utseende omgifven af en trädgård med välklippta häckar och krattade gångar. Snart stängdes vår väg af väldiga kullerstenare, emellan hvilka vattnet sipprade fram. Vi bundo kanoterna och gingo upp till en by. Någon dragare fanns ej att tillgå, utan hänvisades vi till Stämmemad. Vi vände om och beslöto att gå upp och söka egaren, hrr Sven Larsson…”
”…och lite tveksamma lomade vi ånyo till egendomen der vi träffade egaren, hvilken ej gjorde några svårigheter. Snart lågo våra kanoter lastade på en bred vagn förspänd en präktig häst, körd af en hygglig körsven. Det föll ett stridt regn och blåde duktigt. Vi blefvo inbjudna på kaffe och snart samspråkade vi lifligt med vår åldrige vård, som förtäljde mången historia om färderna i Mark innan jernvägarne börjat omgestalta samfärdseln. Med riktig samlareafund iakttogo vi de många antika rariteter som i detta hem funnos samlade. Hela kaffeservisen bestod af sällsynt silfverarbete, hvaribland särskildt ett sockerskrin var något riktigt rart.
Oaktadt de 73 årens tyngd var det med en ynglings liflighet vår hjelpare i nöden tillsåg att våra båtar lågo stadigt. Ett ”lycka på resan” och ett hjerligt handslag och vi rullade vår väg, gående vid sidan af kanoterna. Vid vägskälet en viftning med hattarne åt den vördade gamle och Stämmemad försvan…”
Sven Larsson var gift med Mor Kerstins dotter Anna Britta Nilsdotter men hon hade redan gått bort 1882, 9år tidigare.
”…Ett fruktansvärdt dån tillkännagaf att vi nalkades åns största fall och icke utan tvekan drogo vi våra lätta båtar öfver ett utspändt led af stockar. Som vanligt gingo vi upp för att rekognosera fallet. En gungande spång förde öfver fallet till en liten platå vid bergsväggen, hvarifrån en härlig utsigt utbreder sig. Utför en skroflig klippa störtar vattnet ned i en rund klippkittel, som lär vara af ansenligt djup. De på ömse sidor likasom hängande qvarnverken, bidrager att gifva fallet ett utseende påminnande om fallen i Tyrolen och Sydtyskland och de egendomliga klippformationerna framkallar intresse för detta fall, som torde vara enastående inom vår provins. Så reser sig tätt invid fallet ett svart granitblock, hvilket i sin midt blifvit urhålkadt, så att man se genom de fyrkantiga öppningen, hvilket liknar ett fönster på en ruin. För tillfället var det litet vatten i fallet liksom i ån i allmänhet. Vattnet söker sig väg mellan klipporna på sin väg bildande ett hvitt skum som yr kring klipphällarna. Det hela utgör en skön syn, som länge bibehåller sig i minnet…
…Med dubbelåran i handen, såsom vanligt då vi voro i land, stodo vi och betraktade fallet, vissa att när nöden är störst är hjelpen närmast. Vid ett tillfälle senare hörde vi att man tagit oss för ett par bagaregesäller som buro på brödspaden och ovanligt var det heller icke att i land få höra åran benämnas för ”grissla”.
De träffade där nere hr H, som jag tolkar vara Karl Aron Hansson som var brukare av Håven Larsgården och gift med Maria Wennerström. De for till hans hem och fick sig lite mat innan de tog sig till Gästgivaregården för en natts sömn.
”Länge hade vi ej rott då vi befunno oss vid Lekvad. Här är en vacker och stor qvarn. En glad och liflig mjölnaremor bjöd oss på iskall mjölk, under det hennes starkare hälft pysslade med våra båtar. Vi gingo upp till slättlandet och gjorde ett besök på den natursköna egendomen. Huset var bygdt i villastil, elegant och luftigt. Egarinnan mottogo oss på det mest förekommande sätt. Våra kanoter lågo om en stund ånyo på hjuldon och vi körde dem förbi en höjd. Deruppifrån erbjuder sig en vidsträckt utsigt öfver den sköna nejden som här börjar få en anstrykning af halländsk natur. Vi rekommendera trakten åt turister som idka gångsport.
Vi körde öfver en bro, uppför en brant väg till höjden af en kulle. Ån var farbar först vid kullens fot. Det var något tragi-komiskt att se båt med besättning komma rutschande ned för höjden och ehuru det såg halsbrytande ut, var det alldeles ofarligt.”
”Ån hade en lutning så stark att vi kunde urskilja den. Det var liksom dess jemna yta här och hvar blifvit itubräckt och de båda styckena stälda i vinkel mot hvarandra. Stränderna skymde utsigten, men vi antogo att vi passerat Björketorp och befunno oss vid Sundholmen. Vi slogo läger vid stranden och anrättade chocolade samt gjorde oss ej någon brädska, då vi visste att ån låg klar framför oss på ett par mil.
”Innan man passerar Horred kröker ån ansenligt och man får öfva sitt tålamod. Stränderna äro här entoniga, blott gräsbevuxna sandvallar, som skymma utsigten. Ännu ett fall passerades under ungefär enahanda förhållanden som förut. Floden blir bredare och vass växer vid stränderna. Om en stund inkommo vi i sjön Veselången, som utbredde sin rätt ansenliga yta framför oss. Ungefär midt öfver sjön går gränsen mellan Vestergötland och Halland.”
Bilderna i inlägget finns de flesta på digitalmuseum och andra källor som lokala böcker i kommunen.
Länk till artikelserien på tidningar.kb.se
Den här artikeln skapade för mig ett intresse att själv skildra Viskans färd genom de historiska kartor som finns tillgängliga. Så jag har börjat skapa en karta i Google Maps där jag markerar ut alla verksamheter, strömmar, olika vad, namn m.m. Till de här platserna lägger jag till en eller flera bilder från de kartor och fotografier som jag kan hitta men även lägga till lite information om jag hittat något. Det här får dock bli nästa veckas inlägg.
År 1920 gjorde tre unga män från Borås en färd på Viskan, från Borås ut till havet. Färden beskrivs i boken "Tre män i tre kanoter", en humoristisk och intressant reseskildring. Författaren skrev under pseudonymen Ki-Ki.