top of page

Äldsta artikeln i Horred

I förra delen av Äldsta artikeln i Kattunga så nämnde jag att jag hade glömt Fritsla och Horred. Men egentligen var det bara Horred jag glömt för Fritsla hade jag redan delat 2020. Men idag ska vi kika lite närmare på vad det skrevs om Horred.

 

Den äldsta tidningsartikeln som nämner Horred är i Inrikes tidningar den 31 augusti 1761. Uppe i Borås skulle det hållas en offentlig auktion den 31 oktober av flertalet efterskrivna frälsehemman i Marks härad. Och i Horred socken var det frälsehemmanet Lida 1 mantal som stavades lite knepigt ”Lydau” och räntade 100 Daler allt silvermynt. Det finns tyvärr ingen äldre karta över Lida än 1800-talet så vi kan inte så hur det mantalet då såg ut. Men i husförhörslängderna kan vi ändå se vilka som levde här 1756-1760. På första hemmanet levde Gudmund Olofsson med sin hustru Sara Olofsdotter och deras sex barn, tre söner och tre döttrar. På det andra hemmanet levde Pehr Bengtsson med sin hustru Anna och deras tre barn. Och på det sista hemmanet levde Jöns Olofsson med hustrun Pernilla Torbjörnsdotter och deras tre barn. När man blickar in på mitten 1700-talet så har vi möjlighet att läsa personer som var födda på 1600-talet vilket jag alltid blir så fascinerande att se i husförhörslängderna. De äldsta som levde på Lida var troligtvis Pehr Bengtssons föräldrar. Hans far Bengt Persson var född 1684, hans hustru Börta 1695.

 

Här kan ni läsa hela artikeln ur Inrikes tidningar.

 

”Uti Borås Stad kommer den 31 nästkommande October at hållas offentlig Auction uppå efterskrifvne Frälsehemman nemligen: Marks Härad, Istorpa Scoken Usbo 1 Mantal Räntar 78 Daler; Ellekierr en fierndel räntar 26 Daler, Grimmareds Sockn Wägryd Larsagård. 1 förmedladt til en half räntar 26 Daler, Horred Sockn Lydau 1 Mantal räntar 100 Daler alt Silf:mt, samt göra åtskillige handräkningar och Resor; den som desse hemman sig tilhandla wil, behagade äfwannämnde dag och ställe anbud giöra och hafwa Penningar til hands, at Inrops Summan wid kiöpesbrefwets emottogande til fullo betala.”

 

 

Nästa artikel som publicerades tidigt 1800-tal påminner lite om 2018 som var en av mina och rikets varmaste somrar med torka och nödslakt. Åren 1803 och 1804 hade de ovanligt varma somrar här i bygden med torka, temperaturer över 30 grader och med det här följde dåliga skördar så att man var tvungen att köpa sin säd och föda. Lite som nödåren på 1860-talets men då var det mycket nederbörd, kallt som förstörde skördar men största orsaken var nog ändå arbetslösheten i våra stora textilindustrier som bidrog till nöden.

 

Det var måndag eftermiddag den 30 juli 1804 och solen hade jagat upp temperaturen till hela 31 grader i skuggan. Sju hemmansbrukare med drängar och dagsverketorpare hade denna dag nästan bärgat allt sitt utestående hö från ängarna. Slitna och trötta efter en lång arbetsdag ute på fälten och den gassande solen återvände de hem vid kvällningen, helt oanade vad som kom att inträffa runt midnatt. Ett kraftigt åskoväder hade byggts upp under eftermiddagen och rullade in i över Viskadalen med ett dramatiskt skådespel. Blixtarna lyste upp den varma sommarnatten men det gjorde även eldslågorna från de byggnader där blixten slagit ner. Med brist på vatten i närheten kunde bönderna bara vänta ut bränderna och när solen åter gick upp hade fyra byggnader i Istorp och tre i Horred brunnit ner till grunden. Även Horreds gamla träkyrktorn hade blivit träffad av blixten men som tur var slog det bara hål i ek spåntaket. Den gamla kyrkan är idag riven och kyrkan som står uppe på berget uppfördes 1828. De som föregående dag hade bärgat allt sitt sista hö fick sitt slit och lite till ogjort. Nu var sex av de här sju hemmansbrukare de fattigaste i pastoratet och med brist på timmer och annan materiel för återuppbyggnad blev det ännu svårare tider för dem. Materialbristen berodde på att tidigare under året var det ett annat hemman som olyckligt helt brunnit ner till grunden med boskap och allt. Alla i pastoratet hjälptes då åt med att bygga upp en mans- och två ladugårdsbyggnader till det berörda hemmanet. Prosten Fredrik Ad. Silvander vädjade i den här artikeln till alla de som hade hjärta till att skänka en hjälpande hand med redskap med mera till de berörda hemmanen.

 

Det hade varit intressant om man kunde få fram vilka gårdar som berördes av bränderna. Man kanske kan hitta något intressant i sockenprotokollen på Arkiv Digital men inget jag har tid med idag tyvärr.

 

”Istorps Prestegård, d. 2 Aug. Natten imellan d.30 och 31 sistl. Julii war en af derysligaste, som man i Istorps Pastorat upplefwat. Sedan 7 idoge hemmansbrukade under den hetaste Sommardag, då Thermometern straxt efter middagen i skuggan wisade 31 gr. Wärma, hade inbärgat nästan allt det öfriga af deras utestående hö, gå de, trötte af owanligt mattande dagsarbete, som antände en Ladugård i Istorps och en i Horreds Kyrkoby, och innan den uppgående Solen åter kallade den treflige Landtbrukaren till nya mödor, sågo 4 i den förra och 3 i den senare Byn med största grämelse ej mera qwar af fyllda Hölador och öfriga Ladugårdshus än rykande askhögar. Horreds kyrkas trätorn blev och rördt af åskan, som slog hål genom Ekespånstäckningen; men Herren i sin grundgoda försyn sida, hade bägge Byarne med kyrkor och en ny wälbygd Prestegård, warit i största fara, i anseende till brist på watten å nära håll. De brandlidande så wäl, enligt Brandstodsföreningen i Pastoratet, någorlunda, dock icke tillräckelig hjelp af Timmer och andra behof till nya hus; men då 6 af de 7, som nu sucka i olyckan, äro de fattigaste i Pastoratet – då i dessa owanligt dyra tider mycket erfordras, utom det de bekomma, till nybyggnad – då Pastoratets Inwånare nyligen gjort drygt sammanskott till en Man- och 2 Ladugårdsbyggnader, som, natten mellan d. 16 och 17 sistl. Maj med 2:ne hästar och 11 Boskapskreatur uppbrände, och de fleste således ej förmå göra sina senast lidande medbröder annat biträde än författningarne dem ålägga, hälst de i anseende till förl. Års swaga wäxt måst köpa Säd till utsäde och föda öfwer Sommaren – wågar man både hoppas och wördsammeligen anhålla hos dem som läsa dessa rader, samt äga både håg och förmåga att behjerta nästans nöd, det de täktes understödja nu nämnde fattige Hemmansbrukare med litet af sitt öfwerflöd, och genom sitt wälgörande hjelpa dem till nya gårdsredskap, och mycken annan, för dem betydelig ägenom, som förlorades, under de i största fara stående Manhusens utrödjande. Hwad som i sådan öm afsigt kommer Prosten Fred. Ad. Silvander tillhanda, på Borås och Istorp, skall samwetsgrant blifwa utdeladt och i Tidningarna redowisadt.”

 

 

Till mitten av 1800-talet har vi en tragisk händelse att läsa igenom. Den 8 november 1851 hittade man den 43-årige inhysesmannen Bengt Bengtsson under Letebo ute på sjön Stora Horredsjön i sin eka ihjälfrusen. Jag är lite förundrad över hur något sådant kunnat hända så vem var Bengt Bengtsson? Bengt föddes under Sjöby Mellomgård sommar 1808 till torparen Bengt Gustavsson och hans 17 år yngre hustru Börta Eriksdotter. Något år fram till dottern Inga Kajsa föddes vintern 1819 hade fadern Bengt flyttat från torpet och tagit över det ena hemmanet på Letebo. Dottern Inga Kajsa somnade dock in de första två åren i feber, när exakt vet jag inte då hon ej står med i dödsboken, endast en notis ”död d.20 Nov. Feber” i husförhörslängden. Sonen Bengt kom att bli ensambarn till Bengt och Börta och några dagar innan han skulle fylla 25 gick hans far bort 75 år gammal. Bengt tog över som åbo och gifte sig 1837 med hemmansdottern Anna Markusdotter som arbetade som piga hos sin bror Bengt Markusson på Hallen i Istorp. Sommaren året därpå föddes dottern Inga Kajsa, samma namn som hans syster som gick bort nästan 20 år tidigare. Vintern 1840 föddes deras andra dotter Anna Britta men livet på gården verkar inte varit helt lätt för 1840 dömdes Bengt för fylleri. Hur länge och orsaken till drickandes framkommer inte i husförhörslängderna men att alkohol förtäres i lite för stor mängd var inget ovanligt för den här tiden. Vissa klarade alkoholen olika bra också såklart. I februari 1843 föddes deras tredje dotter Kerstin och två år senare deras ende son Bengt. Lite lustigt ändå att låta namnet Bengt gå igenom tre generationer i följd. Fadern Bengts drickande verkar inte ha minskat efter sin dom 1842 och ful i mun hade han också blivit. För sommaren 1847 dömdes han åter men den här gången för ”smädord” mot sin mor. Han hade alltså talat riktigt illa till sin mor på ett hånfullt och nedsättande vis.

 

Efter det här köptes båda hemmanen upp av Löjtnanten Ernst Ludvig von Segebaden, född på Stackenäs i Karl Gustav. Bengt blev nu inhyses med sin familj och hans gamla mor och änka Börta Eriksdotter somnade in den 15 januari 1850, 76 år gammal. Två år senare tog Bengt sin eka ut en novemberdag och resten är historia. Bengts änka Anna med barnen levde vidare som inhyses men de flög sakta ut de kommande åren. Inga Kajsa flyttade till Hallen i Istorp 1855 där modern Anna växte upp. Anna Britta flyttade till Ekarebo Övergård 1859 och Kerstin Sjöby Skattegård 1860. Anna och sonen Bengt blev senare skrivna på en backstuga och sommaren 1870 gick Anna bort 63 år gammal. Bengt levde här i fem år till innan han flyttade upp till Mölndal för arbete.

 

Man ska inte spekulera för mycket för det har jag inte rätt till. Men livet verkar inte varit helt lätt uppe i Letebo och för att dämpa stress och ångest var alkohol en enkel väg och något som fortfarande brukas omkring oss idag. Vad låg grunden till att han frös ihjäl där ute i sin eka? Att han säkerligen var berusad kan vi nästan nu förstå. Hade han trillat ner i det kalla vattnet och väl i båten inte orkat mer. Eller var han helt enkelt för dåligt klädd och redlöst full så att han somnat i båten. Vad som helst kan ha hänt där ute på sjön.

 

”Enligen ingången rapport från kronofogden i Marks fögderi, hafwa följande tilldragelser derstädes timat under nästlidne månad: Inhysesmannen Bengt Bengtsson från Letebo i Horreds socken har blifwit funnen död uti en såkallade eka wid hemmanet Letebo…”

 

Tidning för Wenersborgs stad och län 1851-12-27: https://tidningar.kb.se/2ldrng2d2d8b6wn/part/1/page/2?q=horred

 

Till den sista artikeln finner vi två olycksfall på kort tid runt om Horred socken.

 

”Olyckshändelser. Till Borås Tidning skrifves från Horred: Under förliden vecka råkade förre artilleristen Rask i Brattås att ramla utför ett berg, hvarvid han bröt nacken och afled genast. Rask, en 40 års man, var vid tillfället starkt överlastad.

- Under samma vecka afled äfven åbon Henrik Johnsson i Bosgård Horred till följd af vådlig händelse. Johnsson var en afton stadd på hemfärd, m en som det var mörkt, råkade han att gå vilse, hvarvid han ramlade i sjön Veselången. Visserligen hade han ropat på hjälp, men sådan hade han emellertid ej fått. Stället, där han fallit i sjön, var mycket grundt. Då Johnsson följande dag hittades, låg han framstupa, och vattnet steg ej ens öfver ryggen på honom.

Johnsson var vid tillfället lindrigt nykter.”

 

Året var 1895 och höstmånaden oktober då båda omkom av sina olyckshändelser. Den före detta artilleristen Andreas Andersson Rask levde på Brattås under Vasse Östergård där han även var född 1851. Som ni kanske märkte var det felskrivet i tidningen. Hans föräldrar var torparen Anders Svensson och Anna Britta Andreasdotter och han hade flertalet yngre och äldre syskon. Deras far gick bort 1867 och samma år flyttade Andreas upp till Kållered för arbete men han blev även här soldat, medan hans storebror Anders tog över torpet. Kronan kom senare att köpa upp en stor del av skogen mellan Horred och Fotskäl och här inom låg även deras torp. Andreas flyttade tillbaka till torpet 1879 efter han tagit avsked som soldat men flyttade ut några år senare till Valda och tillbaka igen. Han kom senare att leva med sin brors familj fram till han föll för berget 1895. Brodern Anders leva på Brattås fram till sin död 1829, hustrun hans Anna Lena gick bort 1931 och deras barn Johan August och Alma Sofia levde vidare på torpet som nu var ett mindre jordbruk. Är det någon som vet vilket ställe det här är för jag kan inte hitta det på kartorna som finns? Brattås finns ju uppe i Surteby men det fanns ju inga torp därom förutom Rörvik som var ett annat torp under Vasse Östergård. Hade varit kul att höra några historier om de förra brukarna eller att besöka platsen i framtiden.

 

Så vem var Henrik Johnsson? Henrik var hemmansägare av Bosgården i Horred som gått i arv efter hans bortgångna far John Anderssons död 1868. Före Henrik var det hans 15 år äldre storebror Bengt som var hemmansägare men han gick bort 1883. I husförhörslängderna kan jag inte utläsa något speciellt så mer än så här kan vi inte skriva om Henrik. Men att de var välbärgade kan man utläsa genom att Henriks syster Sofia blev anmäld som badgäst i tidningen, vilket bad framkommer dock inte men det kan ha varit i Varberg då det annonserades i Norra Hallands tidning vestkusten. Henriks andra äldre syster Anna Kristina gick bort 1899 och systern Sofia blev nu hemmansägare av Bosgården. 1899 fick även Bosgården en arrendator och det var Johan August Olsson från Veddige. Johan August kom att gifta sig 1911 med Anna Karolina Nilsson också från Veddige. Efter att Sofia senare dog 1917 fanns det ingen till Johns arv och Johan August blev ägare av Bosgården. 1937 flyttade Johan August med sin hustru Anna Karolina tillbaka till Veddige och den nya ägaren av Bosgården kom att bli Karl Julius Johansson från Värö. Han var gift med Karin Linnea Norrman och de hade tre barn med sig hit, Per Lennart, Karl Bertil och Evy Carola.

 

 

Det blev mest tragik i den här delen av Äldsta artikeln men jag hittade en hel del om Helsjön och dess läkande vatten och lera. Så se fram emot ett litet inlägg om vad jag kunde hitta om sjön i framtiden. Hoppas ni får en fortsatt trevlig söndag!


Bilden är skapad med hjälp av AI:en DALL-E.

Comments


bottom of page