top of page
Sök

Bröllopsseder

I boken Folkminnen från Mark nämns hur det kunde gå till på bröllop i trakten förr i tiden.[1]

Berättelserna nedtecknades på 1930-talet och uppgiftslämnarna var födda i mitten av 1800-talet. Här berättas om bröllop som pågick i flera dagar och där det varken var brist på mat eller dryck. 1861 hölls bröllop i Brastorp i Älekulla och då mottogs gästerna av en speleman som tog emot dem vid ankomsten. Själva vigseln ska ha skett först under den andra dagen. En av traditionerna som nämns är brudpell/brudpäll. Det var ett tygstycke som hölls över brudparet medan man bad böner. Tydligen skulle det vara ogifta personer som höll i den, gärna syskon till brudparet.


Vid bröllopet i Brastorp kan vi nog vara säkra på att bruden bar svart. Det var först på 1900-talet som man började övergå till vitt.


Bröllopet i Brastorp ska ha gått av stapeln 1861 och efter en titt i vigselboken från den tiden kom jag fram till att brudparet hette Erland Johansson och Cajsa Börjesdotter. Vad jag kan se var Cajsa piga i Brastorp vid den tiden. Hon var född i Broka i Torestorp och växte sen upp i en backstuga vid Hemmingstorp under fattiga förhållanden [2]Hon kom till Brastorp redan som 12-åring[3] Hon var också piga på Heden och i Hökås[4] Hennes make kom från Öxabäck och hade blivit änkling tidigare samma år. Hans fru hade gått bort i lungsot i början på året och bara några veckor senare förlorade han också en son. En liten dövstum pojke fanns i familjen när Cajsa kom dit och paret kom att få två gemensamma barn.

Men åter till bröllopet. Gästerna hade med sig förning, det vill säga de bidrog med mat till kalaset. Från Älekulla berättas att förningen bestod av ”tre stora kakor jämte en ost, smör och kalvstek samt pannkaka. Vidare en kaka och en ost till bruden och kaka till kocken. Det var sed att när köttet och pannkakan kom fram på bordet så skulle den husfadern som haft det med sig skära ner det i bitar till gästerna”[5]


I boken Folkminnen från Mark berättas mer om hur menyn kunde se ut:

Det var smörgås och ost och pärestek om morgnarna. Till middagarna var det pärer och kokt kött och fläsk och vitsoppa, det var ”monka” med russin i. Så var det fisk också och till efterrätt var det vit gröt.


En annan sak som tydligen var vanligt förekommande var ”bruareskål”. En skål skickades runt och så samlade man in pengar till brudparet. Kocken och spelemännen skulle också ha en slant.

Man hade också en tradition att klä av brudparet. Lyckades man få av dem skorna och komma åt pengarna som var gömda där fick man behålla dessa. En annan berättare talar om att ”kasta Knut” vid bröllop. Knut var en halmdocka med träben och lappade kläder som kastades in. På sig hade dockan ett så kallat pass, en lapp där man hade diktat ihop diverse lustigheter, inte alltid helt snälla efter vad jag kan förstå. P J Andreasson i Bostebygd beskriver det som en osed som man hade för sig i skumrasket om kvällen. Dockan var stor som en sju-eller – åttaåring. På passet som medföljde hade man skrivit ner brudparets mindre smickrande sidor. Det gällde för gårdens folk att snabbt agera om Knut kastades in, då gällde det att få tag på passet så att dess innehåll inte spreds till hela sällskapet. Dagen efter samlade man ihop bränsle och gjorde upp en eld där Knutdockan eldades upp under hurrarop.

 

Kockabränne är också något som nämns i boken. Där utvecklas det inte särskilt men jag hittade en beskrivning från Bjärehalvön. Eftersom man även där hämtade kockabränne i samband med bröllop finns det kanske fler likheter i förfarandet. Enligt tradition skulle hela brudföljet ut i skogen med en gammal uttjänt kärra för att hämta bränne till kocken. När man fällt ett träd, vanligen en björk, lades denna på kärran och så begav man sig hemåt under stoj och rop. För att det skulle bli riktigt spektakel av det hela gick några bakom och slet och drog för att försöka få av trädet igen. Gick kärran sönder så blev nöjet bara än större. Lyckades man ta sig ända hem till platsen för bröllopsfirandet så släpade man in hela trädet, så långt det nu gick, med rotänden först in till kocken.[6]Traditionen verkar ha förekommit lite varstans med lokala variationer.

När jag själv letade i folkminnesarkivet hittade jag faktiskt en beskrivning även från våra bygder, upptecknad av P.J Andreasson i Bostebygd. Han berättar om seder och bruk som han fått höra av sin mor och skriver att det den andra bröllopsdagen var brukligt att dra kockabränne. ”Detta gick till så att alla bröllopsgästerna gingo åstad och höggo ned en så stor björk eller ek som de ansågo sig kunna orka med att dra fram. På gården framkomna gick kusken in efter kocken för att göra affär så kom han tillbaka arm i arm med henne. Hon ville först se på bränslet innan hon köpte det, kusken framhöll dess goda kvalitet och begärde ett ganska bra pris vilket hon som regel prutade på. När så de icke kunde komma överens om köp i penningar sade han att om hon ville bjuda redigt så skulle de lämna det. Då begärde han så och så många supar för var och en, hon å sin sida framhöll att de voro så många att hon kunde ej ge dem mer än ett visst antal. Slutet blev extra traktering.[7]Det hela verkar ha haft en skämtsam ton.


P.J Andreasson berättar också om äreport, något som ju lever kvar än idag. På sommaren kläddes den med björklöv, på vintern med granris. Ofta hängde där också en tavla med brudparets namn, på senare tid med lampor i, en transparang.

Vill ni läsa mer om just detta finns ett intressant projekt att ta del av . Det berör främst Halland men innehåller också exempel från vårt härad. https://www.kronmakaren.se/artiklar/det-blev-sa-mycket-mer-av-mitt-projekt



En äreport av det maffigare slaget. Bröllop i Torestorp på 1910-talet


Det var tydligen också brukligt att hänga upp lakan på väggarna och ovanpå dessa något vackert tyg. Man hade också att lakan uppspänt i taket och ”där skulle det vackraste klädet sitta på det. Hade de inte något i huset fick det lånas. Under det skulle brudparet sitta och det var uppsatt över den främre bordsändan”

Att skåda brud har också varit vanligt förekommande och det lever i viss mån kvar ännu på vissa håll. När jag själv skulle gifta mig för några år sedan så läste jag på lite om detta för jag ville ha en liten bakgrund att servera de gäster som inte varit med om detta innan. Då fick jag reda på att seden levt kvar ända fram till 50-talet på sina håll! ;-). Vår värdinna informerade gästerna om vad som komma skulle och det var nog tur för detta var främmande för flertalet. I efterhand fick vi höra att upplevelsen varit väldigt exotisk!


Charlotta Andersson Sandberg

facebook: Genealogista

 


[1] Ahlberger,G (1997) Folkminne från Mark-Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Vasastadens tryckeri

[2] Torestorp (P) AI:9 (1835-1839) Bild 50 / sid 89, Torestorp (P) AI:9 (1835-1839) Bild 50 / sid 89

[3] Älekulla (P) AI:8 (1834-1839) Bild 9 / sid 9

[4] Älekulla (P) AI:9 (1840-1846) Bild 40 / sid 60a, Torestorp (P) AI:10 (1840-1846) Bild 19 / sid 19

Comments

bottom of page