Här kommer en till del ur häftet "Folkminnen från Skephult", och det är fyra personer från Skephult som berättar 1937 vad Maran betyder för dem.
Anna-Stina Andreasdotter,
Mara hade de ont av förr. Mot talte om när jag var riktigt lite – de bodde borta i Bäckaskog i Örby då – så var där en karl, som hade så ont av att mara red honom. Så var mor uppe en natt; jag var väl enveten så hon fick inte ligga. Rätt som det var tog han till att ge sej så han häste och var inte god till att komma om andan. Så viska han: ”Johanna, Johanna” – mor hette Johanna. Då kallte mor honom i namn, och då hjälpte det. Bara det var nån som kallte dem i namn, så gick det över. Det hade han sagt, att det var som om det hade vart ett fint fruntimmer, som kröp ut genom fönstret, när han vakna. De la sej riktigt på dem, så de kunde inte komma om andan, såna där marer.
Det är människor, det är riktigt säkert, som är marer. Det var på ett ställe de hade en häst, som blev marriden varenda natt. Var morgon när drängen kom åt stallen, stod hästen genomsvett. Så tyckte drängen, att det skall väl han bota. Han hängde en vass lie med eggen uppåt över hästen, så skulle maran skära sej på den. Morgonen därpå hängde drängen där själv och var död – då hade han varit maran själv och inte vetat om det.
Det stod de upp och klädde sej om nätterna och skulle ut. Det var en som skulle upp och ut och det var så hemskt kallt – det var på vintern. ”Ysch, ysch, vad det blir kallt och ut och mara i natt”, sa hon. Men då var det en som hade kallt på den, så hon slapp ut den natten; för kallte de på dem, så slapp de ut.
Johan Ung,
Mara, det var människor som var utsatta för det; när de somna var de ute och red mara.
Kroppen låg väl still kanske; ja, ja, den kunde allt vara med den med. – Det var en som hade varit å på natten. Om morgonen sa systern till henne: ”Vad i all sin dar har du varit utför i natt?”
Då hade hon varit ute och ridit mara, och då hade hon stött sönder storetån så den blödde. Och det kunde hon väl gärna inte ha gjort i sängen. Men de visste inte om det själva de som var å.
Men den som fick en sån på sej en natt, den fick det inte för gott. Man blev riktigt genomsvett. Men var det bara så att man var god till och crida sej på sidan, så blev man av med dem. När jag var yngre hade jag ont av det ofta. Det blev nå´t tungt som la sej på en, så man höll nära på på att kvävas.
Det var sägnen det skulle varit en bonde som hade så ont av det; det var en mara som red honom. Så var det en som sa till honom: ”Du har ett dymlingahål i väggen, där kommer hon igenom.”. De borra in stöttn när de byggde husen; var inte det då igentäppt riktigt när de fota husen; skulle maran kanske komma in igenom de små hålen, hade de för sej. Hon var kommen in igenom det hålet. När då bonden kände det igen – han låg vaken och vänta på det – då hade han lagat till en tapp och var kvick och satte in den i det där hålet. När det led till morgonen, då var det ett ungt vackert fruntimmer. Hon visste inte var hon var kommen ifrån, och han visste inte var hon var ifrån. Men han gifte sej med henne och de hade 3, 4 barn tillsammans. Hon var långt bortifrån. Men så frågte hon honom till sist, om han inte kunde säja var hon var kommen ifrån. ”Jo, jag kan la tala om det, om du nu äntligen vill”, sa han. Då öppna han det där hålet. Och om morgonen var hon försvunnen. Och han fick då aldrig reda på var hon var åbliven. Men han hade barnen efter henne.
Johan Rahr,
De sköt skator och hängde i taket borta i lagården, för att inte maran skulle komma åt kreaturen. Det kunde kreaturen stå i lagården och svettas; då hade de för sej maran red dem.
Mara, det skulle vara nån slags troll eller sånt där. Ja, det är en del folk med som kan vara såna och inte veta om det, vara marer. Då kände de sej så trötta. Kanveta, på morgonen när alla står upp och är ”vila”, då är de så trötta för då har de varit å på natten och varit såna där marer.
Folk kan ha ont av maran med. Det har jag till och med varit utför. Man tog till att svettas så förskräckligt, och så var det nånting tungt som la sej på en. Men tog man och la nåt järn – nått eggjärn -under putan, så härde det aldrig på.
Adolf Johannesson,
Mara, vad det kan vara, det förstår jag inte. Det har jag haft ont av många gånger. Rätt som man ligger kan det komma något tungt och lägga sej på en. De påstod det var människor. Det skulle ha bott en framme i Vellingebacke, som gick om nätterna. Hon visste det inte. Hon gick och stötte fördärva tårna om nätterna; och det var de som såg henne med.
Det var en gubbe framme i Klockaregården. Han hade lagt sej en kväll; då kom det ett fruntimmer in till honom ifrån Roasjö Stom. Han titta på´na. Rätt som det var gick hon igen och försvann. Han var inte somnad, annars hade hon lagt sej på honom förståss.
De sa det såna som inte hade något hår i armhålen, de blev maror. De skulle lägga stål vid dörrarna, så att de inte rådde med och komma in. Och i lagårdarna skulle de hänga upp mare-vasar. Och så skulle de hänga liar och allt möjligt över kreaturen.
Förr i tiden var man väldigt vidskepliga av sig. Och trodde sjukdomar kunde botas av tandvärkstallar eller att vissa väsen gjorde saker med en, som maran i det här fallet.
Vad skulle då vara vår moderna mara idag?
Tittar vi på symptomera i berättelserna. Så verkar det vara svårt att andas när man ligger ner, häsande, svettningar men även hade de flesta äldre ont av de. Flickor som gör saker utan att veta om det om nätterna.
Söker man på ”svårt att andas liggande” får jag upp hjärtsvikt. Och där passar många av symptomera in som tex. kraftig andnöd, rosslande andning, svårt att sova liggande och kallsvettig.
Sen till töserna som rör sig runt om nätterna kan mycket väl vara att de går i sömnen. Jag har en bror som gjorde det som yngre men även hört flertalet andra händelser. Och det är i just de yngre åren.
Eller kan det varit en dålig ursäkt för männen att vänstra!?
Vad för sjukdom eller mående kreaturen skulle ha för att svettas var mer luddigt. En del stress, foder etc. verkar finnas en del där med.
För det mesta har allt en förklaring, men för 150 år sedan och äldre visste man inte allt vi vet idag. Och skapade ett väsen som skulle framkalla de här symptomen.
Vad för berättelser har ni hört om de mystiska marorna från de äldre?
Hade varit kul att får fler berättelser som de här från Skephult, men ifrån någon annan ort i Häradet. Har ni några äldre som skulle kunna tänka sig dela med sig av några spännande berättelser?
Kontakta mig på nicklas_holmqvist@outlook.com
Commentaires