Denna gång går vi lite utanför häradets gränser. I kriminalregistret hittade jag en livstidsdömd man från Karl Gustav som jag blev nyfiken på och då hamnade jag i grannsocknen Källsjö som ligger på andra sidan Hallandsgränsen.
Sommaren 1882 kunde man runt om i landet läsa om ett förfärligt mord som blivit begånget i Källsjö socken[1]. Det var torparen Johan Aron Andreasson som blivit mördad av ”tattaren” Per Johan Aronsson från grannsocknen Karl Gustav som en tid hjälpt till på torpet. Anledningen till mordet var att Per hade ett förhållande med Andreassons hustru och det rådde delade meningar om vem som egentligen varit drivande i planering och genomförande.
Johan Aron och hans hustru hade varit gifta i 12 år och förhållandet var barnlöst. Hustrun Johanna beskrev hur hon känt sig mer eller mindre tvingad att ingå äktenskap med Johan Aron när hon var 18 år gammal. Hon hade varit för ung och naiv för att riktigt förstå vad hon gav sig in på, hon gjorde bara som det förväntades av henne. Hon var sina föräldrars enda barn, det hade fötts 14 syskon till (!) men hon var den enda som överlevt till vuxen ålder[2]. Hon menade att maken varit mer intresserad av hemmansdelen än av henne och att deras äktenskap aldrig varit gott. Vittnen uttalade i efterhand att maken mest gått som en dräng i huset och inte haft så mycket att säga till om gentemot hustrun och hennes föräldrar[3]. När Per Johan så uppenbarade sig så uppstod kärlek dem emellan, så till den grad att Johanna nu var gravid. Johanna och Per hade börjat tala om att röja hennes make ur vägen så att de skulle kunna gifta sig i stället.
Denna sommarkväll när maken sent om kvällen kommit hem och de båda tillsammans bett aftonbön bad Johanna honom att gå ut och se till att en av uthusdörrarna var ordentligt reglad. Där ute på gården väntade Per med en pistol. Skottet brann av men laddningen var troligen för klen för Johan Aron blev inte illa skadad. Per hade då rusat efter en yxa som han visste brukade stå i förstugan och med denna utdelade han två hugg mot offrets huvud. Johanna kom sen ut med offrets rakkniv och med denna skars Johan Aron slutligen i halsen. I protokollet från rätten hävdade hon först att hon hämtat kniven för att ta sitt eget liv[4]
I domboken beskrivs skeendet som att Per ”först tilldelat Johan Aron ett slag med en yxhammare hvarefter han skar honom i halsen med en af Johansdotter honom öfverlämnad rakknif”[5] Provincialläkaren som utfört obduktionen menar att det troligen inte var en yxhammare som de tilltalade påstått utan eggen på en yxa som orsakat såret i huvudet[6]
Johanna och Per gick sedan in i stugan och drack kaffe innan han begav sig hem till sig och hon rusade iväg för att hämta några grannkvinnor. Tanken var att få det hela att se ut som om några främmande män kommit till torpet och misshandlat maken. Snart föll dock misstankarna på Johanna och Per och några dagar senare satt de båda på en fångskjuts i riktning mot Varberg där rättegången senare skulle hållas[7]. Ett vittne som sett dem under färden berättade följande för tidningen: ”de båda förhärdade brottslingarna tycktes inte alls nedslagna utan ganska belåtna med vad som skett och de samtalade helt öppet om huru de borde ställa sig inför rätta och sedan de sluppit lösa vilket de trodde snart nog kunna ske. Ävenledes hoppades de få bo tillsammans på häktet, enär de voro häktade och åtalade för samma brott. Hela denna ohyggligt ruskiga sak vittnar om den sorgligaste förvildning och moraliska förfall samt om en häpnadsväckande okunnighet hos de brottsliga”
I Östgötacorrespondenten[8] kan man läsa att de två lär ha växlat ringar på fångkärran in till Varberg. Johanna hade en guldring att erbjuda Per medan han endast kunde bistå med en av mindre ädel metall. Vid framkomsten ska Johanna ha blivit besviken och förvånad över att hon och Per inte fick dela rum under fängelsetiden.
Även om domboken och tidningarna beskriver samma ohyggliga händelse så märks det en skillnad i hur det framställs. Domboken är mer saklig medan tidningsartiklarna skvallrar om tidsandans värderingar och fördomar. När det gäller Per trycker vissa tidningar hårt på att han har ”tattarblod” och man räknar upp egenskaper som kan tillskrivas detta släkte.
Johanna framställs inte sällan som en beräknande, slug kvinna som förleder den stackars Per att göra henne till lags, en dramaturgi som känns igen ända sen berättelsen om syndafallet. En tidning skriver:
”Den mördades hustru synes vara en förslagen qvinna, då deremot Aronsson ger intrycket af att vara till hälften idiot”
”Johanna är en liten, välvuxen qvinna med blåa ögon, ganska hög panna, vackra tänder och tjock, utstående underläpp samt liten trubbig näsa. Hennes ansigte tyckes uttrycka mod och beslutsamhet, jemte decimerad rå sinnlighet".
”Per är af medelmåttig kroppslängd och väl proportionerad till sin växt med välformat ansigte, blåa ögon och stor, något utstående mun. Hela hans ansigte bar prägeln af barnslig fromhet eller idiotism”
"Qvinnan har varit driffjädern och den under hennes välde stående ynglingen har blott varit hennes, snart sagdt medvetslösa verktyg” [9]
Skånska posten skriver 1882 -08-17 i samband med en sammanfattning av rannsakningen att ”Per Johan will wisa någon ordhållighet och ridderlighet mot qwinnan och då han, såsom alla tattare, är inbunden och svårligen kan uttala full sanning, så fasthåller han wid sin uppgift, att Johanna ej deltagit i sjelfwa mördandet. . Han sätter ej stort wärde på sitt lif, önskar snart slut på målet ty, sade han ”det är ledsamt att sitta häktad”. Detta yttrande kännetecknar tattare som avskyr innestängning”[10].
Förhör, rannsakning och dom:
Vid det första förhöret med Johanna berättar hon att hennes man ”Johan Aron Andreasson hemkommit från torpet Löfåsen der han varit på byggnadsarbete föregående afton vid pass kl. ½10, då hon mött honom på gården och sagt att han kom tidigt hem, hvarpå de gått in i stugan, der han börjat tala om att bygga om uthuslängan, hvarpå han rakat sig och sedan rökat en stund hvarpå de sedan klockan slagit 10 han sagt det är bäst att gå och lägga sig men som nu hon påminde sig att hennes fader Johannes Nilsson, förrän han och hans hustru hos vilka hon och mannen bodde, på lördagseftermiddagen gått bort på besök till en under hemmanet Skammerhult i Nösslinge socken boende slägting, sagt till henne att dörren till huggeboden skulle låsas om aftonen och hon försummat göra detta bad hon sin man gå ut och låsa dörren hvarpå han gick ut på gården och hon gick ut i köket. Straxt efter hörde hon ett skott lossas hvarvid hon undrade om Johan tagit pistolen med sig ut men den låg i kistan i herberget, sprang derefter ut och fick se mannen vid grinden vid huggboden der han nästan på knä brottades med ett par karlar, af hvilka den ena kom fram emot henne och sade ” Gå in, annars kan det gå så med dig” hvarpå hon sprang in i köket. Straxt efter hörde hon ett skrik hvarpå hon sprang ut genom köksdörren och fick då se mannen liggande på det ställe der han stått första gången hon var ute samt båda karlarna öfver honom vid hvilken syn hon svimmade af och då hon åter vaknade upp var allt tyst omkring henne och mannen låg på ofvannämnde plats men hon vågade sig ej fram att se efter huru det var med honom utan sprang till närmaste granngård Gnipe der hon väckte enkan Anna Johanna Andersdotter och hennes dotter Carolina Carlsdotter för hvilka hon omtalade hvad som skett hvarpå de följde med henne till Gniperna. Carolina gick genast fram och tog mannen i armen, men han gaf ej ljud ifrån sig[11]
På fråga om huru de nu uppgifna gerningsmännen sågo ut samt om någon af dem kunde vara förut omnämnde Per Johan svarar hon att ingen af dem kunde vara eller var Per Johan , ty de voro äldre karlar, långa med mörka kläder och svarta runda hattar, att de hade hvita säckar att bära hvilka de satt från sig på gräsvallen, att i hvarje säck var circa 1½ spann fylle samt att den karlen som gått emot henne hade långt skägg, troligen mörkt. Allvarligen uppmanad att bekänna sanningen och ej vidhålla sin nu afgifna berättelse förklarar hon att det tillgått så som hon har berättat[12]
I första förhöret med Per dagen efter mordet sade han att han denna dag hade ”gått från sitt hem kl. 3 på morgonen till hemmanet Holmen i Källsjö hvarifrån han och August på Holmen gått till Ulfsjön för att fiska der han träffat Carolina i Gnipe då hon och Johanna i Gniperna gingo åstad för att hämta Johannas föräldrar, hvarvid Carolina emellan hvilken och Per Johan rådde ett kärt förhållande omtalat för honom att halsen är afskuren på Johan i Gniperna i natt[13].
Kartan visar området där historien utspelade sig. Den övre markeringen visar torpet under Hakared där Per Johan bodde. Den nedre markeringen visar Gniperna där Johanna och hennes make bodde och där mordet begicks.
Andra rannsakningen hölls enligt Göteborgs handels och sjöfartstidning inför så många människor som lokalen kunde rymma. Per beskrevs vara likadan som vid första rannsakningen medan Johanna nu var blekare och hade mörka ringar under ögonen[14].
Ur Skånska posten 1882-08-17: Göteborgspostens korrespondent i Varberg skrifver i lördags: Slutrannsakning företogs den 12 d:s i detta sorgliga mål å kronohäktet i Warberg. På domarens fråga erkände Johanna Johansdotter, att hon, ehuru mera på skämt, sagt till Per Johan Aronsson före något närmare umgänge dem emellan, att hon, då hon blefve änka, skulle wilja gifta sig med Per Johan, och hade då denne senare förklarat sig wilja lefva ogift, tills Johannas man blifwit död; samt att på senare tiden då tal uppstått derom, att slå ihjäl den äkta mannen, hade Per Johan sagt sig ej sjelf orka med detta, men att han nog kunde få någon annan att för 10 kronor utföra mordet. Johanna hade då invänt: Så gärna kan du göra det sjelf. Fjorton dagar före mordet hade Per Johan fått låna en rakknif av Johanna, och skulle Per Johan med denna knif, under det Johanna war i kyrkan, döda hennes man. När Johanna kom hem från ”Guds hus” fann hon ”med glädje” att henne man satt lifslevande vid middagsbordet. Det var vid samtal härom som Per Johan sedan ursäktade sig med att han ej ”orka” döda mannen. Då Per Johan lördagen den 1 Juli, när mordplanen uppgjordes, begärde, att Johanna jemte krut till pistolens laddning skulle medtaga den rakknif som han en gång förut fått låna, nekade Johanna detta, ty manen brukade raka sig på lördagsaftnarne. Per Johan upplyste, att Johanna dessutom tillagt ”det finns ju andra knifvar i huggboden”; samt att hon wille mordet skulle uppskjutas till söndagen, medan hon var i kyrkan. Johanna medgaf detta tilläggande, att hon war öfvertygad, det Per Johan lika litet nu som för fjorton dagar sedan skulle orka med att begå mord. För pistolskottets werkan war hon ej rädd, ty hon wisste, att pistolen war dålig och krutladdningen liten.
Johanna hade låtit till domstolen inlemna en diger skrift, som hon sjelf i cellen uppsatt och låtit slottspastorn renskrifva. Detta långa skriftliga anförande innehöll en wämjelig beskrifning om hennes ”kärleksförhållanden”. Hon wisste, att mannen gift sig med henne mera af kärlek till hemmansdelen än till henne. Sedan hon fattat kärlek till Per Johan , hade hon tänkt begära äktenskapsskillnad, men afstått derifrån, emedan det skulle wäcka sådant uppseende; hade äfven tänkt resa till Amerika, men afstått äfwen härifrån, dela på Per Johans uppmaning, dels därför att en sådan Amerikaresa skulle drifwa föräldrarne ”med deras grå hår i grafven” .
Per Johan hade warit henne otrogen, han hade en annan fästeqvinna, Carolina.. Dessutom hade han warit så efterhängsen samt beständigt tiggt om mat och pengar. Hon hade warnat sin man för Per Johan. På lördagsqwällen innan mannen blef af henne utnarrad, hade han och hustrun tillsammans läst aftonböner; och då han gick ut, hade hon warit öfvertygad om, att herrens hand skulle bewara honom nu som förut, då mord mot honom warit planlagt. Med ”gråtande tårar” wände hon sig slutligen till konungen med anhållan om nåd, ty hon hade felat ”för sin stora kärleks skull”.
Nu framwisades för Per Johan den mössa som tillhört den mördade äkta mannen. Ett krossadt hål förefanns på denna mössa, och tillfrågades Per Johan, om han icke slagit i hufwudet på mannen, samt om icke Johanna hade handgripligen hjelpt till vid mordet, ty den döda kroppen bar märken efter flere wåldsamheter. Härtill swarade Per Johan, att då han afsköt skottet och han sjelf wek undan för mannen, som sprang efter honom ett stycke, slängde han ifrån sig pistolen, som möjligen slog af mössan på den förföljande; Johanna hade ej på annat sätt hjelpt till wid mordet, än att hon tillropat honom, det yxa fanns i förstugan.
Per Johan hade äfwen i cellen uppsatt en skrift, som enbart innehöll kärlekshistorier och beskrivningar om, huru rädd och enfaldig han sjelf war, så att Johanna i sjelfwa verket warit den som uppeggat honom att undanröja mannen. Äfwen han afslutade sitt skriftliga anförande med ”gråtande tårar”.
Ett wittne, minderårige Johan Theodor, som i nio år wistats i huset, intygade att man och hustru ofta trätt. Per Johan hade ofta på söndagarne, då äkta mannen war borta besökt Johanna; denna hade en gång för wittnet förewisat en pistol, som hon sade att hennes man köpt af Per Johan för att ”skjuta harar” med. När Per kommit dit och mannen inte var hemma hade Johan Theodor ofta blivit utskickad i något ärende. Gossen sa vid förhör att Johanna och hennes man ofta trätt och att Johan visste att Johanna var otrogen.
Nu afkunnades dödsdomen öfwer de tilltalade. Hon syntes förtwiflad. Hon tycktes ha litat på, att Per Johan skulle hålla sitt löfte att helt och hållet fritaga henne från all skuld. Som hon har welat göra troligt, det hennes kärlek till Per Johan warit så stor att hon ej haft kraft att förhindra honom att af swartsjuka undanröja äkta mannen. Af rannsakingen framgår det, att det warit hon som eggat till dådet.
Per Johan saknande uppfostran och föräldrawård, har warit ett wiljelöst werktyg i qwinnans hand. Han mottog med temligt själslugn sin dödsdom. Då obduktionsprotokollet konstaterar att en brottning synbarligen föregått dödshugget , och ingalunda antagligt är, det den sedemera mördade mannen stått stilla och inwäntat dödshugget, sedan skott utan werkan blifwit på honom aflossadt, samt då mördaren är en ingalunda stark yngling och som städse ådagalagt rädsla och feghet, så kan man med temlig visshet antaga, att hustrun Johanna handgripligen biträdt wid mordet. Per Johan will wisa någon ordhållighet och ridderlighet mot qwinnan och då han, såsom alla tattare, är inbunden och svårligen kan uttala full sanning, så fasthåller han wid sin uppgift, att Johanna ej deltagit i sjelfwa mördandet. Han sätter ej stort wärde på sitt lif, önskar snart slut på målet ty, sade han ”det är ledsamt att sitta häktad”. Detta yttrande kännetecknar tattare som avskyr innestängning[15].
Domen:
Domen föll den 12 augusti. Både Per och Johanna dömdes att mista livet genom halshuggning. I tidningsartikeln står att det i en till rätten inlämnad skrift står att ”brottslig kärlek förorsakat dådet” Per skall ha tagit domen med ro medan Johannas förtvivlan inte visste några gränser. Domen fastställds senare också av hovrätten. Den överklagades ännu en gång till Kungl Maj:t och det lämnades också en nådeansökan från Johannas föräldrar angående dottern. De dömdes senare av högsta instans till livslångt straffarbete och att för alltid mista medborgerligt förtroende[16]. När denna dom slutligen förkunnades var Johanna redan död. Johanna Kristina Johansdotter avled i häktet i Varberg 1882-12-31[17]. Hon dog av mjölkfeber och hjärtförlamning efter att någon vecka tidigare ha fött hennes och Pers gemensamma barn.[18].
I nästa inlägg kommer ni att kunna läsa mer om Per Johan Haquins liv och om det barn, eller kanske rentav de barn, som han lämnade efter sig...
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: Genealogista
[1] Tidningar.kb.se. Smålandsposten 1882-07-11 [2] Tidningar.kb.se.Skånska posten 1882-08-17 [3] Tidningar.kb.se.Skånska posten 1882-08-17 [4] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1580 [5] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1530 [6] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1550 [7] Tidningar.kb.se. Smålandsposten 1882-07-11 [8] Tidningar.kb.se Östgötacorrespondenten 1882-07-27: [9] Tidningar.kb.se Östgötacorrespondenten 1882-07-27: [10] https://tidningar.kb.se/2810678/1882-08-17/edition/165040/part/1/page/2/?q=K%C3%A4llsj%C3%B6%20AND%20mord&sort=asc&from=1882-01-01&to=1882-12-31&page=2 [11] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1610 [12] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1610 [13] Faurås häradsrätt (N) AIb:26 (1881-1883) Bild 1620 [14] Göteborgs handels och sjöfartstidning 1882-08-14 [15] https://tidningar.kb.se/2810678/1882-08-17/edition/165040/part/1/page/2/?q=K%C3%A4llsj%C3%B6%20AND%20mord&sort=asc&from=1882-01-01&to=1882-12-31&page=2 [16] Tidningar.kb.se Wernamo tidning 1883-02-10 [17] Varbergs kronohäkte (N) DIIIb:30 (1880-1887) Bild 920 / sid 82 [18] https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/00136689_00010#?c=&m=&s=&cv=9&xywh=3647%2C2254%2C2134%2C1136
Comentarios