Några dagar innan julafton 1902 medföljde ett extra blad med till alla Borås Tidnings-prenumeranter och Westgöten med olika noveller kan man väl kalla det. Och jag fastnade för en som hette Fila Oförnöjd, som handlade om en lite mer förnämare familj som åkte ut i bygden för att hälsa på sina släktingar. De kör förbi en liten jordkula och följer dess inneboende som kallades Fila Oförnöjd tills tripperna ut i bygden upphör och man får senare reda på varför gumman fick sitt namn. Det är en intressant historia oavsett om den är fiktiv eller ej, i Marks Härad eller annan socken. Författaren beskriver det så vackert i detalj hur allt är och man kan liksom leva sig in i författarens ögon. Det fanns säkert en hel del jordkulor i vårt härad förr också med fattiga familjer, liknande förhållanden och då kan man även se de framför sig.
Här kommer novellen Fila Oförnöjd, skriven av M. I. G.
"
Fila Oförnöjd
Två gånger om året kom den stora händelsen i vårt lif, och det var då hela familjen, far, mor och sex småttingar, i ett par- och ett enbentsekipage, åkte åstad att gästa morbror och moster, som bodde två mil längre bort i en annan socken. Ena gången skedde det medvintertid och då sutto vi inpälsade och omstufvade så att vi just icke sågot någonting, men den andra färden anträddes under solglödande biggarådagar, då flickorna sutto i schäferhattar och hvita klädningar och jag själf i blå- och hvitrutiga bomullskläder, med en liten sidenmössa på mitt yfviga hår.
Det var i synnerhet sommarresan vi tyckte om, icke allenast för de hänförande läckerheter i körsbärsväg, som det gamla folkungagodsets vidsträckta trädgårdar hade att bjuda på, utan äfven för själfva resan, som var någonting storartadt och epokgörande, ungefärligen som en Paris- eller Rom-resa nu för tiden. Ty färden gick genom ett öppet, vackert och bördigt landskap, som vi studerade och lärde känna i detalj, så att vi visste icke blott namnet på kyrkor och gårdar utan äfven hvilka som voro präster i de förra och ägare af de senare. Vi höllo och reda på florans skiftningar och upptäckte ofelbart hvarje utefter vägen växande blomma, som icke fanns inom vårt eget område, hvilket sedan gaf anledning till mångahanda samtal och funderingar. Kunde man tex vid öppnandet af en grind komma öfver en dylik raritet – ja då var glädjen stor och skatten förvarades så länge det fanns en atom kvar af densamma.
En dag upptäckte vi på sidan af vägen någonting alldeles extra intressant, som formligen hänförde oss – en jordkula!
Tänk – en riktig, äkte jordkula, en sådan som vi hittills blott läst om i barnböckerna och som vi trodde mera tillhöra diktens än verklighetens område. Hon låg på sluttningen af en sandås och såg alldeles förtjusande målerisk ut. Ingångsdörren befann sig på långsidan och öfverspändes af en spetstakad förstukvist. Dörren stod vanligen öppen, så att man kunde se de få trappstegen, som ledde ned till dörren. Till venster sågs ett litet i kupa inramadt fyrkantigt fönster, stort som en ordinär kaffebricka, men eljest gick takfoten ända ned till marken, som dock var uppskottad rundt omkring stuguväggarna och sålunda bildade ett slags rundgående rabatt. På denna rundade vall växte en oändlighet af ringblommor, silén och randgräs. Gafveln reste fritt sitt vinkelröste öfver marken och på den satt ”stora fönstret”, genom hvilket eftermiddagssolen sken in. Detta fönster hade hvita gardiner och det stod blommor innanför. Utomkring växte åbrodd och tanacetum och såg just icke så vårdadt ut. En låg stenmur, som var ansenligt förfallen, skilde täppan från landsvägsdiket, och den lilla grind, som förr svängt på sina grofva hakar, stod nu aflyftad och sned, skamfilad af många förhistoriska års oafbrutna tjänstgöring.
Denna jordkula blef nu för oss medelpunkten i en romanvärld af underbaraste slag och vi befolkade henne med invånare ur alla möjliga idealvärldar. Detta pågick ett år, och det pågick två, men det tredje fingo vi se den lyckliga innehafvarinnan lifs lefvande och den synen nedslog icke så obetydligt våra hyperromantiska föreställningar om ”familjen”, som bodde idet underjordiska palatset, hvars salar helt visst sträckte sig vida under sandåsen och kanske utmynnade i ett stort marmorslott på andra sidan.
Ägaren var en lång, mager och något sned gumma, med stripigt grått hår och neddragna mungipor. Hon var torftigt klädd, med en rutig bomullschalett på hufvudet, ett bredt förkläde öfver kjolen och ett par ”brillor utan skalmar” på näsan. När vi upptäckte henne satt hon bland ringblommorna och stickade på en strumpa. I solskenet framför hennes fötter låg en stor gul katt. Hvarken katten eller matmodern brydde sig om den förbirullande barnskaran i vagnarne. Sådanadär karavaner sågo de dagligen.
Att börja med kände vi oss både förnärmade och besvikna öfver att vår fantasis sköna skapelser sålunda korrigerats af en brutal verklighet, ty vi hade drömt om eteriska varelser i silkesskir, med blåklints- eller vallmokransar på gula lockar, men vi accepterade faktum snart nog och diktade sedan nya legender, till dels på verklighetens grund.
Då reste vi förbi jordkulan år efter år och allt jämt knöt sig omkring densamma vårt lifliga intresse. Vi sågo efter att ringblommorna sköttes ordentligt, att randgräset frodades och att åbroddsbuskarne funnos kvar. Vi märkte vidare att gumman åldrades och att katten blef fetare. Men båda sågo allt jämt lefnadsfriska ut, så att någon anledning till medlidande hade vi icke.
För min enskilda del afundades jag gumman. Tänk att få bo i en jordkula! Att få stiga ned ifrån marken för att komma till sitt rum, att kunna komma upp på takåsen i ett par skutt och att ha markens blommor alldeles utanför fönsterrutorna! Var icke det afundsvärdt? Det var nog brutet tak därinne… man kunde nog icke stå rak i hörnen…! Hvilken härlig arkitektur! Jag var trött på kubiska rumsformer och uttråkad af trappor. Om gumman ändå velat byta med mig! Något försök att komma beröring med henne gjorde vi aldrig, af hvad anledning minnes jag ej.
Så gingo åren; resorna blefvo icke längre så regelbundna och syskonkretsen sprängdes. En dag träffade jag på annan ort en person, som bodde intill kyrkan, i hvars omedelbara närhet den märkvärdiga jordkulan var belägen. Då föll det mig in att fråga efter gumman och ta reda på hvad det blifvit af henne.
- Jaså Fila Oförnöjd! Utbrast han. Hon är död för längesedan och jordkullen utrifven. Gumman var nittio år när hon kolade af. Hon var ”väl född”, må ni veta. Hennes föräldrar hade en bra hemmansdel i socknen och hon blef tidigt gift, men hon var storaktig af sig och aldrig kunde mannen göra henne belåten med någonting. Allt hon såg ville hon ha, hälst sådant, som hon aldrig i lifvet skulle kunna använda. Deras hem blef därför så fullt af saker att man snart inte kom fram i rummen. Vindarne voro fulla upp till takåsen, källaren fullstoppades och skåpen och kistorna sprucko nästan, så laddade voro de me bohag af alla slag.
Men i mån efter som det blef fullt af onyttiga mobilier i huset blef det tomt i mannens kassa. Hank och bråk följde; lagsökningar haglade och utmätningar hörde till de vanliga dagstilldragelserna. Slutligen gick det alldeles öfver styr. Det blef konkurs och ruin och paret stod där vid ålderdomens gräns utan tak öfver hufvudet. Mannen var en beskelig karl och väl liden. Af en gammal bekant fick han tillstånd att bygga sig en stuga på sandåsen vid vägen, men han kunde icke skaffa timmer och så knåpade han ihop en jordkula i stället. I den dog han året därpå, men änkan bodde där i många år och var alltid nöjd och belåten.
Motgången hade botat hennes ägobegär, men öknamnet, som hon fått under girighetens dagar, fick hon behålla till sin död. Nu bor hon i en annan, ännu trängre ”jordkula” – på kyrkogården. Hela hennes ”tak” är om sommaren alldeles gult af ringblommor.
M. I. G.
"
Comments