Sommaren 1857 delade Borås Tidning en lång artikel om Midsommarfesten. Källan till artikeln var från bokserien ”Swenska familjboken” skriven av Johan Gabriel Carlén år 1850-1852 och finns på Stockholms stadsbibliotek. I artikeln tog de upp varför man firade midsommar och hur man gjorde en majstång, samt vilket skrock som var kopplat till den här magiska högtiden. När jag tänker på midsommar och skrock går mina tankar direkt till Barnen i Bullerbyn. När granntöserna går över ängarna för att plocka nio olika sorters blommor och skulle de råka säga något innan morgonen kommer magin brytas å visst nämns den även här och massa fler stolligheter. Kanske inte specifikt Marks härad men ändå en intressant om hur midsommarfesten gick till 1800-talet i vårt land.
Detta inlägg kommer även bli mitt (Nicklas) och Charlottas sista inlägg för sommaren. Vi tänkte vi tar en paus under juli så kommer vi tillbaka med fler intressanta och spännande artiklar i augusti igen. Ni alla underbara läsare får ha en mycket trevlig sommar och vi kommer självklart vara aktiva på sidan om frågor dyker upp.
Ne, nu får ni Midsommarfestens berättelse!
”Midsommar… detta ord är ett inbegrepp af glädje, skönhet, fulländning, ja af allt det herrliga, som på jorden fyller menniskans hjerta med känslor af sällhet och kommer hennes pulsar att slå fortare, hennes bröst att andas lättar.
Wid den tid af året, då midsommar eller S:t Johannis fest firas hos oss, firade en stor del af wåra ur-förfäder, hedendomens nordbor, Heimdalls och Balders högtid. De offrade då till Balder den gode och upptände stora eldar, som de kallade ”Balders bål”. Så wäl i Skåne som i Bohus län och de trakter, som gränsa intill Norrige, eller i alla de orter, der Balders dyrkan gjort sig känd, upptändas ännu denna afton en mängd eldar eller bål – i sistnämnde rike kallade S.t Hans-eldar – fordna symboler af Balders eller Solgudens död och förbränning, d. w. s. Solens aftågande och tillbakaskridande från norden. Mångahanda besynnerliga seder och bruk woro derwid att iakttaga; men som menniskohjertat har från werldens begynnelse städse warit sig likt, känsligt för sorgen, öppet för glädjen, så hade wäl de gamles midsommar-fester, liksom wåra, förnämligast afseende på naturens yppighet, blommornas mångfald och himlaljusets fullhet under dessa dagar.
Till minne af den helige Johannes döparen, den andlige ljus- och sällhets bebådaren, firas nu inom wår kristna församling midsommar-dagen, eller S:t Johannes fest, den 24 juni såsom nordens ”löfhyddo-högtid”. Troligen derföre att Johannes bådade Frälsarens ankomst i werlden, bådade den nya, långa och ljusa dag, som med honom skulle uppgå öfwer jorden, har man till hans åminnelse egnat denna tid af året, då naturen står i sin herrligaste prakt, då dess tusende hwiskningar till menniskohjertat äro idel löften om glädje och sällhet.
Midsommar-aftonens fröjd utgör ett förspel till midsommar-dagens, men är dock wida lifligare än den sednares. Det är på midsommaraftonen som majstången, denna sinnebild af den nordiska sommarens fullhet, klädes, uppreses och kringdansas under jubel af både gamla och unga.
Knappast skulle något siffertal förslå, om man wille räkna alla de majstänger, som blott till en enda midsommar förfärdigas inom Sweriges rike. Endast inom staden Stockholm – der på midsommaraftonen, men särdeles dagen förut, den s. k. löfmarknaden hålles – ser man tusendetals portativa majstänger från 1 till 20 a 25 qwarters längd. De löf och blommor, mångfärgade lappar och pappersklippningar, rörpipor och förgylda äggskal, hwaraf de äro sammanfatta, samt de wimplar af alla färger, merendels prydda med bokgull, som swaja från deras toppar, gifwa en högst egen anblick, der de stå uppradade wid Munkbron längs utåt stranden bakom nålstols-krämarnes och leksakshandlarnes bord samt pepparkaks-madamernas korgar. Den ena båten inwid den andra lastad med löf, kommande från utbelägna landsorter, bildar här en grönskande flotta; och en strykande afgång är det på löfruskor, dem Stockholms-borna köpa och föra hem för att dermed pryda sina boningar, sona kök och förstugor eller deraf bygga löfsalar på gårdarne.
På landet, der boningshusen äfwen prydas med löf och blommor både inne och utanpå, huru ojemförligt gladare och friskare måste icke festen der wara! Få äro de orter inom Swerige, der man icke reser majstång; men det finnes dock provinser, der man icke wet af någon sådan. Emellertid torde wäl knappt någon ort finnas, der icke ungdomen på midsommar-aftonen roar sig, dansar, leker, håller ”midsommars-waka” eller har andra lustiga upptåg för sig.
Lifligast är det naturligtwis der majstång reses. Hur roligt ha icke de unga flickorna, medan de kläda den! Hur prata de icke, hur skämta de icke och skratta! Ynglingarne hafwa utsökt, fällt, afqwistat och skalat barken af en ung gran, den längsta, rakaste och smalaste de kunnat finna; och sedan den bliwfit så preparerad, ha de släpat den hem till gården, der den skall erhålla sin högtidsdrägt, och nu gå de flickorna till handa wid bindningen, med löfwets brytande, pappers-fixaternas klippande samt äggskalens förgyllning. Hwilket glam, hwilken ungdomsfröjd!
Ändtligen är då den ståtliga majstången färdig. Den är från toppen och ända ned till foten beklädd med löf och blommor. Den har flera afsatser af så kallade armar, twå, fyra, sex i wharje afsats, och från hwarje arm nedhänger en krona; bildad af korslagda tunnband, omwirade med grönt, blommor, urklippt papper samt lappar i alla färger. Och de förgyllda eller målade äggskalen hänga öfwer allt på trådar, ty de måste gunga för winden. Men öfwerst i toppen sitter en flagga, wanligen röd, och utfirad med bladguld; och på besagde flagga står i en stor granna bokstäfwer namnet Johan eller och namnet på gården eller byn, der majstången reses, stundom och endast datum och årtal. Men jemte flaggan (som dock ibland ersättes af en enkel flöjel) sitter en wimpel, en lång, brokig wimpel, som ståtligt swajar för mista fläkt och hwars i rymden widt utsträckta tunga talar till alla förbigående om lif, ungdom och glädje.
Ännu ligger dock majstången på marken, wäl understödd, så att dess granna, men sköra prydnader ej må skadas. Den är buren till gårds- eller gräsplanen, der den skall stå – upprest är den ännu icke: detta måste ske med en wiss högtidlighet.
Wanligen har man majstång på alla större herrgårdar och förmögnare bondgårdar der mycken ungdom finner jemte en talrik tjenstepersonal. De, som icke hemma hos sig hafwa denna midsommar-fröjd, gå till grannas eller till nästa by, ja stundom långe wägar, för att få dansa kring majstången. Ingen will gerna neka sina barn eller tjenare att den aftonen roa sig.
När nu allt är i ordning och alla församlade, ställa sig drängarne omkring den för majstången gräfda gropen, deruti de nedsätta den med stöttor på alla sidor så att den må stå säkert – oftast qwarstår den ända till hösten. Under denna resning aflossas ett eller flera skott ur små kanoner, ifall man har några, men i brist deraf ur någon bössa. Merendels är alltid tillgång på en dräng, som spelar fiol eller nyckelharpa. Man bildar en stor ring omkring blomsterstången, och man dansar. Men i början är det icke blott ungdomen som swänger sig, utan alla utan undantag, såwida de blott orka röra benen. Gamla mormor så wäl som det treåriga barnet måste med i ringen. Och alla göra det så gerna, ty glädjens, den konstlösa, twångslösa glädjens winge har omfläktat alla, och man glömmer i denna stund krämpor och bekymmer, omsorger och bestyr, för att endast öfwerlemna sig åt det ilande ögonblickens njutning.
Efter dansen kommer aftonmåltiden och efter den åter dans, hwarpå slutligen följer den i de flesta af Sweriges provinser brukliga midsommars-wakan, d. m. s. man går icke till sängs den natten, utan äfwen sedan man tröttnat dansa, är man uppe och roar sig med lekar samt allehanda gyckel och upptåg.
Härtill hörer en mängd skrock, från hedendomens tider öfwergånget till katolska tidehwarfwet och derifrån bibehållet ända intill wåra dagar.
Man wet att många bland de widskepelser, som ända intill förra mansåldern eller för omkring femtio år sedan bedrefwos af allmogen, ofta woro lika ondskefulla som dumma; men de, som af ungdomen nu utöfwas under midsommar-natten, äro wanligen af så oskyldig natur att äldre personer, äfwen de strängaste och mest rättänkande, gerna låta sina barn bibehålla dem såsom ett lustigt tidsfördrif och ett ökat nöje under den glada midsommar-festen.
Ett det aldra oskyldigaste skrock, hwilket är kändt och äfwen utföres öfwer hela Sweriges rike, är det att flickorna gå ut om midsommar-natten för att plocka nio sorter olika blommor på marken, af hwilka de binda somliga en qwart, andra en krans och lägga den under sin hufwengärd – ty nu, sedan natten är förbi och solen åter uppe, måste men dock lägga sig att sofwa en stund för att kunna wara rätt munter till följande dagens kyrkfärd. Hwad man på dessa blommor drömmer, slår in. Meningen är att man skall drömma om sin blifwande brudgum. I drömmen måste en manlig gestalt wisa sig, och sådan den ser ut, kommer och den drömmande flickans tillkommande man att se ut. Men då blommorna plockas och bindas, måste ungmön wara allena. Hon får icke tala ett ord, allt ifrån det hon börjar samla blommorna och tilldess hon stiger upp om morgonen. Talar hon, så förlorar hela det oskyldiga trolleriet sin werkan.
Ett annat upptåg är det med pannkakorna, som flickorna baka och förtära för att sedan drömma om den, som skall stå jemte dem i brudstol. Men här måste man ialtaga det så kraftiga tretalet: tre måste på en gång taga fram skålen, slå sönder äggen, blanda i mjölken, hålla i wispen, när smeten skall wispas, lägga i mjölet och slutligen saltet. Wanligen tager en hwar derwid så mycket salt att anrättningen blifwer högst widrig, nästan omöjlig att förtära. Då härtill nu kommer att tre måste på en gång sköta pannkaks-laggen, ösa i och wända, kan man wäl föreställa sig hur nätt och behändigt allt måste tillgå. Men man får ej heller under hela denna tillredelse tala ett ord eller skratta, ej heller medan man förtär sin tredjedel af pannkakan, än mindre sedan förrän man sofwit. Till saken hörer äfwen att man ej får dricka på den salta pannkakan, utan måste dricka i drömmen d. w. s. drömma att en mansperson kommer och bjuder en läskande dryck. Sådan han är, sådan blir och den drömmande flickans make.
Men utom dessa oskydliga lekar – ty något annat äro de icke – utöfwas mycket annat skrock, såsom att samlas wid wissa källor och der offra eller kaste ner i wattnet penningar, ingar och andra effekter. Detta bruk härleder sig från medeltiden, då så många legender om underwerk lefde på folkets läppar och då en mängd personer, om hwilka man wisste berätta något underbart, något werkligt eller uppdiktadt storwerk eller någon stor wälgerning, efter döden dyrkades såsom helgon. Till Bottnaryds källa i Småland, äfwensom till Ingemo källa i Westergöthland, lärer allmogen ännu pläga begifwa sig midsommar-natten för att offre. Meningen härmed är att finna bot för sjukdomar och alla slags yttre åkommor.
Det är äfwen om midsommar-aftonen som "slagrutan" bör skäras, om den skall erhålla sin fulla kraft att utpeka förborgade skatter i jorden. och att fördrifwa maskarne från åkern, nedsättes i den nu en käpp, hwarmed någon orm bliwfit ihjälslagen.
Arndt omtalar i sin resbeskrifning det sätt, hwarpå midsommar firas i Norrland och förwånar sig öfwer att ingen majstång der är synlig. Han har rätt – majstång brukas icke i wårt lands norra provinser. Ifrågawarande afton plägar norrländska allmogen, säger han, ”sammanbinda hwarjehanda blommor och örter, hwilka man upphänga i alla hus, synnerligast i stall, så kan boskapen ej förtrollas. Johannis-gräset, måste framför allt wara med, ty detta har en synnerlig kraft”. (mest oswiklig i afseende på kreaturs-sjukdomar i allmänhet). Nämnde skrock och tron på detsamma är gängse öfwer hela riket. Angående det beryktade "trollsmöret" förtäljer han följande, dermed förknippade sägen: "Det finnes ett slags så kalladt troll-smör, hwilket ofta wisar sig på säd eller blommor, men som i sjelfwa werket ej är annat än plantans utdunstning eller honungsdagg, understundom äfwen lemning efter någon insekt. Man säger att skogsrån eller häxor utströ detta s.k. smör. Således bör man taga nio slags wed, göra deraf en liten eldbrasa och kasta trollsmöret deruti, eller också slår man blott i eld med nio slags träd, och e, de trollkärringar, som man misstänker, måste då komma fram och uppenbara sig"
Att swepa ett lakan omkring sig midsommar-natten och lägga sig på taket lärer brukas ännu i Medelpad och trakten deromkring. Den, som så ligger och lurar, får se syner och höra ljud, hwilka för honom kunna innehålla spådomar och framtids-tecken. Och tager man ett wattenfat och en handduk och dermed sätter sig på taket, så får man skåda sin käresta - han kommer då och will twätta sig.
I staden Luleå pläga familjerna, natten mellan midsommar-aftonen och midsommar-dagen, gå ut till ett närbeläget berg, kalladt Mjölkuddsberget, och der upptända en mängd små eldar rundt omkring. Men det är inga Balders-bål som nu flamma: kaffebönan är den martyr som här kokas wid sakta eld. Och för att njuta extrakten af den har man wandrat ut. Små kotterier samla sig hwart och ett kring sin kaffepanna – den måste sättas på elden wid solens nedgång. ”Men” säger en derstädes född person, ”innan kaffet kikar upp, är solen redan åter uppe, ty det är endast en liten kort stund som den icke synes på himlen:” dagens drottning är denna tid så outtröttlig i att belysa fjällarnes inbyggare att hon knappt nåns taga sig ett ögonblicks wila.
Bland skrock i Swerige räknas äfwen det att under midsommar-natten, äfwensom under flera andra bemärkelserika nätter på året, gå ut i skogen eller på fältet, hwarest tre wägar mötas, och der lyssna eller afbida hwaf som kan förete sig. De mycket kloka hemta sedan deraf ämnen till många förutsägelser för den närmaste framtiden.
Wid denna tid brukar man också under lek och glam gå ut i skogarne för att samla bast, ty wid midsommar är linden i safwen…
Äfwen ur historisk synpunkt har midsommar-aftonen för oss swenskar en stor betydelse: det war på denna dagen eller midsommar-aftonen år 1853 som Gustaf Wasa, efter att hafwa öfwerwunnit tyrannen och för alltid befriat sina landsmän från Danmarks förtryck, höll sitt högtidliga intåg i Stockholm. Stolt, glad, strålande af ära och med ett helt folks wälsignelser i hwarje spår, återwände den ädle hjelten från det blodiga stridsfältet, helsad af otaliga jubelrop. Men han war icke berusad af sin seger, erkände att det war med Guds hjelp han wunnit den. Genom skarorna af de tusen sinom tusen, som med högljudda glädje- och wälsignelse-rop helsade honom wälkommen och strödde blommor på hans wäg, skyndade han direkte till Storkyrkan för att der inför högaltaret knäfalla och tacka Gud. Månne icke detta sköna drag af skriftlig ödmjukhet utgör ett alltid friskt blad i den minneskrans, som förnyad från år till år, från sekel till sekel, städje skall af en tacksam och beundrande efterwerld nedläggas på Konung Gustafs 1:s graf?”
Länk till artikeln
Länk till Johan Gabriel Carléns böcker på Stockholms stadsbibliotek
Fotografiet i thumb är från Digitalmuseum