top of page

Om väggarna kunde tala

Uppdaterat: 21 aug. 2022

Nu när jag bor i Varberg har jag tagit mig några besök till kyrkan. Tystnaden inne i kyrkan är nästan overklig om man tänker på vart den står. För några veckor sedan när turisterna och trafiken var som värst gick jag igenom de stora dörrarna å när de gick igen bakom mig var det som att man satte på sig ett par hörselkåpor. Trafiken från de tunga bussarna utanför skapade en dov bas-ton när de rullade över kullerstenen. Jag finner ett lugn i den stora tomheten som är där.


Vid det besöket så satt jag och tänkte på alla människors öden som jag skrivit om de här senaste åren. Det är dödfödda barn, mödrar som gick bort i barnsbörd och andra tragiska händelser. Våra kyrkor i bygden är rätt gamla och så är också Varbergs kyrka som invigdes 1772. Jag delade förra året artiklarna om nödåren i Marks härad och där var det en hel del tiggare från vår bygd som var just i Varberg. Tänk om de här fattiga markbor satt där jag nu satt och tänkte på dem. Bad de för en liten matbit eller att livet skulle bli bättre, hade de precis förlorat sin make, hustru eller barn och bad för dem. Om ändå väggarna kunde tala!


Av ren nyfikenhet gjorde jag en snabb sökning i dödsböckerna på usb-stickan som finns tillgänglig och hittade bara en person som skall ha gått bort i Varberg 1872. Men om det finns några kopplingar till tiggeriet vet jag inte. Antagligen inte men tyckte det är värt att dela lite av hennes liv här på jorden.


Gunla föddes den 17 januari 1808 uppe på Stämmemad i Kinna socken. Hennes far var Erik Andersson och modern Kerstin Andersdotter. Gunla var alltså Mor Kerstins dotter och Sven Erikssons syster. Gunla gifte sig den 3 oktober 1828, 20 år gammal med Johannes Torkelsson i Skallared och flyttade ner till Surteby. I vigselboken kan man läsa:

(kan inte tolka allt själv, länk finns längre ner till vigselboken)


”Att Drängen och tillträdande Åboen Johannes Torkelsson i Skallared, Örby Socken, och Hemmansdotter Gunla Ericsdotter i Stämmemad, denna församling, i … till släktskap eller … med andra, laga ålder och wederbörandes samtycke m.m ega att med hwarandra ingå äktenskap, sådant medes af undertecknad, wid … efter lag, intygadt. Örby den 6 Sept. 1828.

Nils Andersson i Stämmemad, Gunlad Styvffader”


Sen har vi ett hopp pga förlusten av kyrkoböckerna i Surteby. Jag hittar Gunla som änka på Lönebo under Kattunga i längden 1855-1859. Johannes Torkelsson gick bort den 23 maj 1846, så rätt många år tidigare. Barnen som levde hemma vid den här tidpunkten var Anders, Anna, Andreas och Eric. Dottern Anna flyttade ner till Varberg våren 1863 och sonen Eric tog över Lönebo. Äldste sonen Anders gifte sig med Hemmansdottern Anna Britta Markusdotter från Hulebo våren 1864. Men Anders gick bort efter fyra år, försommaren 1868 i ”Lungsot”. Gunlas yngste son Eric gifte sig med Stina Britta Andreasdotter, dotter till Andreas Larsson på Reutershof 1869 och familjen skrevs från Lönebo 3/8 till Lönebo 5/16. Äktenskapet varade inte länge då Eric knappt två år senare gick bort i ”Nervfeber” och Anna Britta flyttade hem till Reutershof igen. Nu var det bara änkan Gunla och sonen Andreas kvar på Lönebo. Vi vet att Gunla gick bort 1872 i ”Nervfeber” och kan det varit att hon levde sina sista dagar hos sin dotter Anna i Varberg? Och vad hände med den siste sonen Andreas? Jag letade igenom husförhörslängden 1881-1890 då 70-80 saknas över Kattunga. Och finner Andreas ”Åbosonen Andreas Johansson Lönberg” på prästens enskilda lista, socknens slut. Andreas hade nu lagt till ett efternamn Lönberg som mycket troligtvis är från Lönebo och han flyttade till Spydeberg i Norge 1884.


Det här blev mer spännande än vad jag trodde när jag hittade Gunla död i Varberg 1872. Att hon var dotter till Mor Kerstin och syster till Sven Eriksson kunde jag aldrig förväntat mig heller. Gunla verkar haft det rätt tufft efter hon lämnade Stämmemad. Maken Johannes gick bort efter 18år och hon hade hand om Lönebo och alla barnen. Hon hade inte sådan tur där heller då två av sönerna gick bort några år efter varandra. Förhoppningsvis hade Anna det bättre i Varberg och vad hände med sonen Andreas i Norge? Tänka sig att det kanske finns ättlingar efter Mor Kerstin här i Varberg och släkten i Reutershov hade en ättling som var gift med hennes barnbarn Erik. Synd att de aldrig fick några barn samma gällde Anders.


Åbo Johannes Torstensson f.1801-12-12 d.1846-05-23

Hustru Gunla Eriksdotter f.1808-01-17 d.1872 d.1872-10-17

Son Anders f.1832-08-07 d.1868-05-29

Dotter Anna f.1835-02-28 – flyttade till Varberg

Son Andreas f.1837-05-10 – flyttade till Norge

Son Erik f.1844-04-24 d.1871-02-10


Försökte även hitta någon artikel om just kyrkan i Varberg och nödåren men fann inget. Dock skrevs det om ”bettlandet” några gånger de åren i Norra Hallands Tidning. Fattigvårdsstyrelsen uppmanade alla invånare att avvisa de tiggande människorna oavsett de var unga eller gamla. I en annan nämns det att man transporterade tiggarna hem till sina orter och krävde betalning av kommunen.


1864-09-21


”Erinran!


Med föranledande af det öfwerhandtagande bettlandet inom detta samhälle af både äldre och yngre personer, tillhörande dels angränsande, dels och hufwudsakligast socknar inom Marks härad, finner Fattigwårdsstyrelsen sig manad att, till utrotande och förekommande af detta, uti gällande nådiga fattigwårdsstadga förbjudna, ofog och sjelfswåld, uppmana stadens respektive innewånare att afwisa alla bettlande, de må wara barn och äldre personer, och, derest icke tillsägelsen att aflägsna sig genast hörsammas, anmäla saken hos Fattigwårdsstyrelsen, som icke skall underlåta draga försorg om de bettlandes hemsändande till deras hemorter.

Derjemte anser sig Fattigwårdsstyrelsen böra fästa en del stadens innewånares uppmärksamhet å följande paragraf i ofwan åberopande Kongl. Maj:ts fattigwårdsförordning.

”Hwar och en som i sitt hus eller å sina ägor emottager någon från annat samhälle anländ person, göre derom, så widt personen så länge qwarstannar, i stad inom 3 dygn och å landet inom 14 dagar, anmälan hos Fattigwårdsstyrelsens ordförande eller någon dess ledamot, wid påföljd, om det försummas, att, derest personen under wistandet hos den, hwilken sådan anmälan ålegat, kommer i behof af fattigunderstöd, detsamma bor, tills anmälan sker och under första månaden, bekostas och ersättas af den försumlige.”


Warberg den 5 September 1864

Fattigwårdsstyrelsen.”


1866-07-18


”Erinran!


Till förhindrande och förebyggande af det öfverhandtagande tiggeriet här i Staden af personer, tillhörande ej mindre kringliggande socknar än äfwen och hufwudsakligast socknar i Marks härad af Elfsborgs län, will Fattigwårdsstyrelsen, med åberopande af gällande fattigwårdsstadga, som förbjuder allt bettlande, men deremot ålägger hwarje kommun att, der werkligt behof gör sig gällande, afhjelpa detta och skäligen bistå och försörja sona nödlidande,

Härmed uppmana ej mindre stadens innewånare, än äfwen här wistande respektiwe bad- och brunnsgäster, att afwisa alla bettlande, ware sig yngre eller äldre personer, med tillsägelse att de böra sig till kommunalstyrelsen i deras hemort hänwända, för att hjelp erhålla.

Då Fattigwårdsstyrelsen will hafwa funnit, att, i de flesta fall, det mindre är nöden och behofwet, utan fast mera lättjan, liknöjdheten och begäret att stryka omkring, som föranleder det kringgående tiggeriet, tror Fattigwårdsstyrelsen sig äga tillräckligt talande skäl för denna uppmaning, likasom att densamma, endast åsyftande ordning och skick samt efterlefnad af gällande författningar, warder af hwar och en i allmänhet, men af stadens innewånare i synnerhet noga beaktad.

Warberg i Juli 1866

Fattigwårdsstyrelsen.”


Här kommer lite länkar till källorna.


Länk till tidningarna:

1864:


1866:


Länk till Kyrkböckerna:

Kinna 1798-1824 B169 S8


Kinna 1827-1829 B18 S14


Örby Vigselbok B176


Lönebo 1855-1859 B103 S94


Lönebo 1858-1861 B99 S95


Lönebo 1861-1870 B25 S22


Lönebo 1861-1870 B26 S23


Reutershov 1861-1870 B60 S58


Prästens enskilda lista 1881-1890 B110 S112

Liknande inlägg

Visa alla
bottom of page