Inte långt härifrån, strax utanför Karl Gustav, ligger en liten sjö vid namn Skärsjön. Jag besökte området i våras för att försöka hitta ett torp med anknytning till Lotta-Bredina som jag tidigare skrivit om. Jag hittade rester av flera backstugor och tänker att jag ska ge mig dit igen och fortsätta leta för det verkar ligga fler gamla ställen däromkring.
Nu för tiden går landsvägen precis vid sjön men längre tillbaks i tiden så gick den längre söderut, från Algutsbo gick den förbi några torp inne i skogen och sen fortsatte vägen till Skärsjöholm. Därifrån var sträckningen densamma som idag.


Följande bild av Skärsjön och en äldre modell av nuvarande vägsträckning finns på digitaltmuseum.se[1]

Så här ser det ut idag:

Området runt sjön verkar vara rätt så mytomspunnet. De höga bergen som omger sjön skall ha varit tillhåll för allehanda märkliga existenser.
I sägner från skogsbygden (2012)[2] finns området runt sjön nämnt vid flera tillfällen. Boken utgår från Haka-Gunnars uppteckningar som gjordes åren 1920-1960. De tidsangivelser som nämns, exempelvis att något skedde för 100 år sedan, får läsas i ljuset av detta faktum.
Här nämns bland annat en skräckinjagande jätteorm.
”I det där berget som går norr om Skärsjön och där Ragnelihall är, bodde en räliger jätteorm.
För en 30-40 år sen såg jag honom. Han låg ringslagen på en sten. Han va tjock som mitt lår o ringen var så stor att jag kan ge mig de onde på att den säkert var 8-10 alnar lång. Han var svart och gul i huvudet som en snok och han såg så led ut så jag tog det för att det var själve Skam jag såg. Men jag hade bössan med mig och gav honom ett skott. Jag vet att jag träffade, men ormen var borta och det fanns inte så mycket som ett blodspår eller köttslamsa en gång. Att det var Skam det torr jag säker, för annars hade ormen legat död på stenen”
Invid Skärsjön ligger det så kallade Tjuvaklevsberget. I sägner från Skogsbygden kan man läsa:
”Jag och min bror Anders på Björkulla voro en kväll och lade ut ålasnöre på Skärsjön och sen satte vi oss at meta en liten stund. Då pekade han mot berget och vill säga nånting. ”Tig still bara!” sade jag. Och han teg still och då hörde vi sången. Tjuvaklevsberget, det där vilda hemska berget med sina många klyftor och gångar, som ligger där norr vid sjön. De var en jungfru som sjöng och sån grann sång har varken jag eller Anders hört. Fisken nappade redigt och vi fick många bara för att vi teg medan det sjöng. Söder o sjön finnas brådbranta berg. De kallas Brattaberg. Där ligger allt skatter gömda, liksom i Tjuvaklevsberget för de har sett en drake flyga mellan bergen och vakta dem.”
Där i Brattaberg ska enligt sägnen stortjuven Österberg ha uppehållit sig. Om man räknar alla ställen där han sägs ha huserat skulle hans livstid förmodligen inte räcka till men men…
I denna historia tycker jag nästan att man kan dra paralleller till Gustav Vasa Erikssons äventyr i Dalarna men det är väl så att sådana skrönor inspirerar till fler av samma sort.
”En gång kom han till gården och bad bonden om att han skulle gömma honom för spejarna som han visste voro hack i häl på honom. Bonden var en av hans vänner som fått mycket av Österberg så han lovade det. Han gick efter en säck och bad Österberg krypa i den. Österberg lydde förstås och sen gick bonden och fyllde säcken med hö och stoppade det kring karlen så det såg ut som om det bara var hö i säcken. Sen lassade han säcken på sin släde-för det var vinter och före- för att köra år skogen uppåt Skärsjöhållet.
Men då voro spejarna på gården och frågade bonden om han inte hade sett till Österberg. Nej, det hade han inte förstås. Spejarna trodde bonden och gingo vidare men bonden körde åt skogen med tjuven.
Nu är det så att sydöst om Skärsjön reser sig ett högt berg, en riktig ättestupa som därför kallas Brattaberg (Branta berget). I det berget finnes på ett ställe en grotta. Det är i en avsats med tak men svårtillgänglig, så att man varken ka komma dit uppifrån som nedifrån utan nedifrån med hjälp av en stege.
Bonden skaffade en passlig stege och tjuven kröp in i grottan som sedan blev hans bostad i många år. Då han skulle ut på stöldafärder gömde han stegen så väl att ingen människa hittade den.
Som sagt, i många Herrans år bodde Österberg i Brattabergsgrottan men en vacker dag blev han gripen och fånggevallaren satte honom i en fångkärra. Österberg gjorde intet motstånd men när fånggevallaren ville sätta handbojorna på honom så sade han ”De där grejorna får ni ta av, jag följer med i alla fall. Fånggevallaren lät ju bli det förstås men Österberg gjorde då ett knyck med händerna så att handbojorna föll av. Han följde ändå med till häktet. Detta skall ha hänt för en 100 år sedan.'
Sedan stortjuven blivit fast spreds det ut historier om stora skatter som han skulle lämnat efter sig i grottan. Det skulle vara en massa pengar och en lommaklocka av rena guldet. Folk bjöd nog till att ta sig upp till grottan men huru de lyckats det har jag inte hört. En man, en bonde här i orten som lever än beslöt sig en gång att ge sig upp i Österbergs grotta för att se vad som fanns i den. Fördenskull snickrade han ihop en passlig stege så att han kom dit men han kom tomhänt tillbaka. Han talade om att det fanns eldkol i grottan. Detta visade ju att någon hade bott i den. Detta hände för många, många år sedan men det finns än idag folk som tror på skatten i Österbergs grotta”

Skärsjön med Tjuvaklevsberget i bakgrunden
Som man kunde vänta sig av en sån här mytomspunnen miljö så sägs det också
ha varit ett tillhåll för trollen.
” Det var en gång en flicka från hemmanet Gatugården som blev skickad åt marken för att hämta korna. Men då hon aldrig kom åter, men väl kreaturen och man inte trots skallgång kunde leta upp henne anade man att hon var bergtagen av trollen i Tjuvaklevsberget vid Skärsjön, Och det var hon med.
Där i berget fick hon styra och ställa som hushållerska åt trollen. Men gång på gång, tid efter annan bad hon vackert och väl om att få gå hem och hälsa på ett slag. Till sist gåvo trollen med sig på det villkoret att flickan inte fick tala om var hon var. Det lovade hon. Då trollen ändå tvivlade på hennes löfte så fick hon inte gå på dagen, utan när det blev natt, julanatt, fick hon äntligen ge sig av. Då hon kom hem sov man. Hon. gick då åt ladan, tog en halmlock och gick så tillbaka till Tjuvaklevsberget, men för vart steg släppte hon en halmpipa på vägen.
Då fadern fick se ”halmstigen” om morgonen så anade han vad det betydde, att det kanske kunde upplysa om var hans dotter tagit vägen. Alltnog, i en hast på juldagen fick han sänt bud på sina grannar i byn, dessa beväpnade sig med yxor och spjut och drogo iväg bort till Tjuvaklevsberget följandes halmstigen. Efter en stunds hård strid dödades trollen och flickan kom hem igen”
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: Genealogista
genealogista76@outlook.com
Comments