top of page

Hur livet var förr

Som barn gillade jag Alla vi barn i Bullerbyn mer än de andra Astrid Lindgrens sagor, och jag kunde se mig själv i Pelles fötter. Jag tycker synd om kräftor och rent allmänt godhjärtad, inte alls som Lasse med sina hyss. Det var något verkligt över det gent emot Pippi och Karlsson på Taket. Självklart tyckte jag om Emil en hel del också men det var nog mer för den snälla och givmilda drängen Alfred och till sist Mio min Mio för hans goda karaktär.


Sedan jag började mitt projekt och fått träffat personer som har delat med sig personliga skildringar om förr. Känner jag mig ännu närmare barnen i Bullerbyn. Jag har fått höra om när personerna gick i skolan och började dagen med sång, att de följde med ner till kvarnen med häst och vagn samt slitet i pärelandet. Hur illa vissa hade det men även tvärtom, hur snälla bönder hjälpte de sämre ställda torparna med häst för att plöja de små åkrarna de hade. Små affärer fanns överallt, inte bara i byn utan även utanför.


Men att se Alla vi barn i Bullerbyn som en livs-mall mot hur det egentligen var förr går inte. Det vi ser är en väldigt positiv och lycklig bild. Så var det inte alltid. De mindre bättre ställda torparna kanske inte hade mat alla dagarna om året och de fick gå hungriga, så som vi får höra i Kristina från Duvemåla innan de flyttade över till Amerika. Andra barn var rädda för att gå hem för de visste inte om de skulle få stryk av sin far.


Jag går runt i de här liven men i en tidigare period. Dock var det nog inte så mycket sämre eller bättre förr mot tidslinjen som Alla vi barn i Bullerbyn har. Det fanns bönder, torpare, skomakare, kvarnar, såg och småhandlare överallt. Jag läser om dem i Husförhörslängderna och reflekterar över hur de kunde haft det där ute på de glömda platserna i skogarna där stenmurarna leder fram mellan träden som vuxit upp och ersatt de gamla åkrarna.


Jag ser Lasse, Olle, Pelle, Anna, Stina och Britta springa runt där ute i skogarna runt torp grunderna och hur flickorna plockar sju sorters blommor på de vilda ängarna. Transporterna som gick fram och tillbaka från kvarnruinerna i bäckar och å med sina säckar säd och mjöl. Så mycket liv och tomhet på samma gång möter jag varje promenad jag tar. Det är vemodigt men även en lycka när jag hittar en gömd grund under ett träd som kanske varit borta sedan slutet 1800-talet. Jag har funnit en plats där många livsöden kan ha utspelat sig, både positiva och negativa, liv och död.


Många går i våra skogar idag på grund av pandemin, mer än vanligt säkerligen. Men hur många reflekterar över de stenhögar de möter? Tycker man bör lägga en tanke till de som en gång slet för att stapla stenarna i de många murar och röjningsrösen vi möter. Oavsett vi inte är släkt med dem har de lagt ner sin själ i sitt arbete och på platsen. Det har funnits barn som sprungit runt där, gått till skolan, affären eller sina arbeten på de större Hemmanen.


En reflektion från en som aldrig slutar tänka på om hur det var förr.


Ni får ha en fortsatt trevlig helg och glá påsk! :)


Mvh Nicklas Holmqvist

37 visningar

Comments


bottom of page