top of page

Sockenstämmoprotokoll -kyrka

Precis som när det gällde fattigvårdens utformning så var naturligtvis allt som rörde kyrkan hela församlingens angelägenhet. I de sockenstämmoprotokoll som jag hittills tagit mig igenom, de för Älekulla socken från1820 till 1880, så kan man följa hur församlingen tog sig an de olika utmaningar som dök upp. Det här är inget försök att återge kyrkans hela historia eller ens alla de moderniseringar och reparationer som skedde under denna tid, utan snarare en inblick i det som socknens invånare hade att ta ställning till på olika sätt gällande kyrkans skötsel och det andliga livet.


Uppdraget som kyrkvärd hade en helt annan innebörd än idag. Dagens kyrkvärdar tänder ljus, delar ut psalmböcker och hälsar besökarna välkomna men i 1800-talets Älekulla så tillkom en hel del annat vilket man tydligt kan se i protokollen. Ofta är det kyrkvärdarna som har ansvar för att saker och ting blir utförda.


I oktober 1821 beslöt man att kyrkan skulle kalkslås både utomhus och inomhus nästkommande vår. Kyrkvärdarna skulle se till att 12 tunnor kalk köptes in. Man bestämde också att tornet skulle rödmålas nästa sommar. Kyrkvärdarna Johannes Jönsson i Bocksås och Peter Pehrsson i Lund fick i uppgift att ta kontakt med målaren Pehr på Skogen för att diskutera färgval och kostnader[1].


Ibland kunde det dröja länge från det att ett reparationsbehov uppstod tills att man verkligen fick åtgärdat det. Ibland berodde det på att man inte var ense om hur det skulle göras, andra gånger var det svårt att reda ut det rent ekonomiskt.

1832 upplyste kyrkvärdarna om att kyrkotornstaket skulle behöva repareras inom några år eftersom spånen här och var började bli dåliga. Med anledning härav beslutades att ”varje åbo i socknen skulle förse sig med 1½tjog spån på fjärdingen. Denna spån bör vara av mogen fur ¾ lång samt hållas i beredskap då behovet påkallar[2]. Frågan om kyrktornets beskaffenhet blev en segdragen följetong i protokollen. Tre år senare kom frågan upp igen och nu hade behovet blivit än mer skriande. Sockenmännen ansåg att det var nödvändigt att reparationen skulle ske nästkommande sommar och ekspån skulle därför förberedas och hållas i beredskap tills det var dags. Dock var det ingen som kunde upplysa om hur mycket spån som skulle behövas för projektet så det föll på kyrkvärdarnas lott att ta reda på det.[3] Det skedde ingen reparation nästkommande år, inte året efter det heller. Tiderna var tydligen knappa vid denna tid för ”tidens tryckande omständigheter” angavs som anledning till att skjuta fram det hela till sommaren 1839 då det ovillkorligen skulle ske. Små åtgärder skulle dock påbörjas redan innan, det fick kyrkvärdarna ansvar för.[4]


Sommaren 1839 hann både komma och gå utan att kyrktornstaket fått någon omvårdnad och hösten 1840 samlades sockenstämman för att fatta beslut om huruvida man skulle reparera eller bygga nytt. Man beslutade enhälligt att reparation fortfarande var det bästa alternativet och att denna skulle äga rum nästa sommar. Varje matlag skulle bistå med” en eksöll, erforderlige spiror till ställningen samt 25 alnar, 3 quarter långa ekspån[5]”. Matlag var ungefär det samma som hushåll och utgjorde grunden när man tog ut vissa skatter och avgifter.


1841[6] samlades man ingen för att diskutera frågan om huruvida reparation eller nybygge vore att föredra. Man beslöt att fråga någon kunnig byggmästare om vad som vore lämpligast

Två år senare fortsatte diskussionen. Petter Jönsson i Flahult, som var kunnig i byggnadsarbete, hade tillfrågats och han ansåg att det inre av tornet var i så pass gott skick att det med reparation skulle kunna hålla i minst en mansålder. Man följde hans råd och bestämde sig för reparation då medel till nybyggnation ej fanns[7]. Samme Petter Jönsson åtog sig förestå denna reparation med hjälp av två eller tre personer från socknen. Dessutom skulle dagsverken komma att krävas. ”En spira på vart hemman tillsläppes, 21 alnar lång och 3 tum i lilla ändan. Ävenledes framskaffas ½ tolft bjälkar av gran 12 alnar långa och 8 tum i fyrkant, en ek 12 alnar som sågas isär och en ek hugges i fyrkant.[8]


1844 var allt material ännu inte framkört och nu fick sockenborna en vecka på sig att se till att det fanns på plats. Förutom material så bestämde man nu också penningsummor som varje matlag skulle bidra med[9]. Vid det här laget hade det gått 12 år sedan frågan första gången togs upp på stämman. Jag har inte läst kyrkoräkenskaperna från denna tid men jag anar att den där reparationen faktiskt blev gjord nu för efter detta nämndes tornet inte lika ofta i protokollen. Däremot fanns det annat som behövde åtgärdas förstås. Bara några år senare, 1847, hade man uppmärksammat att kyrktaket var i dåligt skick och behövde läggas om[10]. Även denna gång tog det flera år innan något hände.


1863 började man fundera på att göra kyrkorummet ljusare.[11]

”Om sådant skulle låta sig göras utan att skada målningarna anse sockenmännen att kyrkotaket bör rentvättas för att kyrkan må bliva ljusare”. Man tog också upp frågan om man kanske kunde oljestryka taket och även en del annan inredning.

Tio år senare hade man ännu inte riktigt kommit fram till någon lösning men nya förslag fördes fram:

”Som det dels är mycket mörkt på läktaren och dels utrymmet i kyrkan ofta är trångt, beslöt

församlingen att ett fönster på vardera sidan av läktaren skulle anbringas på taket och läktaren

framåt kyrkan utvidgas med två bänkrader samt att trapporna till densamma utflyttas i tornet och dörrar därifrån anbringas. Emedan dels altarringen är förfallen och nuvarande altartavlan i hög grad vanprydande skall en ny rund altarring upprättas och till altarprydnad ett förgyllt kors uppresas”.


Förslaget om att bygga om läktaren hann både förkastas och föras fram på nytt under åren som följer. 1874 bestämde man sig i alla fall för att den gamla altartavlan skulle målas om och delvis förgyllas. Man skulle också utvidga altarringen och vitmåla läktargaveln. Träarbetet skulle gå till den minstbjudande på entreprenad[12]. Vid denna tid satte man också en bräda att lägga huvudbonaderna på under bänkarna. Dessa hade tidigare ”på ett för kyrkan vanprydande sätt upphängts på spikar som varit inslagna i väggen”.[13]


1875 tas ett beslut som får det att knyta sig i magen på en. Man bestämmer sig för att måla kyrkotaket, predikstolen och bänkarna med vit oljefärg! Sätena och bokhyllorna i bänkrummen skulle också målas, de förra med blågrå, de andra med ekfärg. Kostnaderna beräknades till 456 kronor. Materialet skulle införskaffas av kyrkvärdarna som också skulle anlita någon som kunde utföra arbetet[14].


Året efter förs till protokollet att man synat och godkänt arbetet som utförts av målaren Ekenberg.[15]


Det förefaller helt obegripligt hur man kunde måla över detta vackra tak! Som tur är finns det nu till beskådande igen. Det dröjde lite drygt 50 år innan Älekullaborna kunde se de fantastiska målningarna på nytt. De togs fram igen i slutet av 1930-talet i samband med en renovering.


Detaljer från takmålningarna i Älekulla kyrka, målade av Dietleff Ross 1760 [16]



Jag såg en märklig sak i ett protokoll från hösten 1873. Grindarna till kyrkogården behövde bytas ut då de gamla ruttnat. I samband med detta påtalade man att inga kreatur fick släppas in på kyrkogården under någon årstid. Hade detta alltså förekommit tidigare? Det ter sig väldigt märkligt att djur skulle gå och beta på en kyrkogård idag..[17]


1875 erbjöd sig skollärare Torell ”att mot frivilliga gåvor som han därtill hoppades inom församlingen kunna insamla inom loppet av nästa vår i kyrkan upprätta en orgel efter sakkunniga personers omdöme minst lika god som den vilken finnes i Torestorp”. Om Torell skulle avlida före 1887 och orgeln då inte skulle vara betald genom frivilliga gåvor skulle församlingen betala återstoden till sterbhuset. [18]

Herr Torell åtog sig på samma gång att utan ersättning vara organist i församlingen så länge han vistas där och har förmåga att spela. Senare samma år valdes han enhälligt till församlingens ordinarie klockare. Han skulle få samma löneförmåner som den förre klockaren[19].När orgeln var färdig överträffade den alla förväntningar.


1876 skadades kyrktornet av ett åskväder i oktober månad och därför blev det återigen aktuellt med reparation[20]. Nu beslöts också att kyrkan skulle brandförsäkras i länets brandstodsbolag. Efter detta bestämde man sig för att bygga om tornet. Tidigare nämnde Torell kom med förslag på ritning som man sedan arbetade efter[21]


Denne Torell spelar en stor roll i Älekullas historia och förtjänar ett eget kapitel. Nicklas har redan skrivit om honom i ett äldre inlägg och troligen kommer det ett till framöver eftersom han varit så framträdande då jag läst de här protokollen.


Passa gärna på och besök Älekulla kyrka när ni har vägarna förbi, den är väl värd ett besök! Jag tänker ibland på hur otroligt många i mitt släktträd som suttit i de där bänkarna och som nu vilar på kyrkogården utanför. Tanken svindlar, det handlar om väldigt många under seklernas gång.


Charlotta Andersson Sandberg

Facebook: genealogista

genealogista76@outlook.com

[1] Älekulla (P) KI1 (1820-1862) Bild 5 [2] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 21 [3] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 23 [4] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 25 [5] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 27 [6] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 28 [7] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 30 [8] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 31 [9] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 31 [10] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 34 [11] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 59 [12] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 92 [13] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 93 [14] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 93 [15] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 95 [16] Nyström Rudling K, (2018) Mellan himmel och helvete. Bemålade kyrktak i Göteborgs stift 1697-1812. Votum och Gullers förlag, Karlstad [17] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 90 [18] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 93 [19] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 94 [20] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 95 [21] Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 97, Älekulla (P) KI:1 (1820-1862) Bild 98

bottom of page