1849 dömdes änkan Brita Petersdotter i Istorp Klockaregården att mista livet för barnamord
De mördade barnen var hennes söner Anders och Abraham. Britta hade också en 12-årig dotter, Anna Maria. Den hemska händelsen ägde rum i början av februari 1849. I tidningen kunde man läsa följande:
I tidningen för Wenersborg stad 1949-02-27[1] skrivs någon vecka senare:
Den i No 7 af wår tidning för den 13:de dennes omnämnda enkan Britta Persdotter från Istorp Klockaregården, som i början av denna månad afhände sina båda söner, Anders och Abraham, lifwet, är nu hitkommen till länshäktet, sedan hon efter undergången rannsakning vid Marks häradsrätt, blifwit dömd att mista lifwet genom halshuggning. Britta Persdotter är 38 år gammal, af ordinär wäxt, har mörkt hår och owalt ansigte med utstående kindknotor.
Hon blef gift för 13 år sedan med en äldre man, som efter 3:ne års sjukdom, derunder han ständigt war sängliggande, afled i December månad 1847. Under äktenskapet framfödde Britta en dotter, som nu är 12 år gammal, och de bägge mördade sönerna, hwilka woro den ene 10 och den andre 7 år. Efter hennes egen berättelse skall hon rörande mannen och den wård hon egna honom under hans långa sjukdom icke hafva något att förebrå sig, men efter dennes död blef hon allt mer och mer swårmodig till sinnes, synnerligast sedan den lilla hemmansdelen 1/6 mantal, som mannen efterlämnade, blifwit bortarrenderad till betäckande af skulder , åsamkade under sjukdomen. Hon började då tänka på omöjligheten att riktigt kunna uppfostra sina barn och hindra sönerne från att blifwa oduglingar och brottslingar. Under sådane tankar och ehuru hon under enketiden flera gånger gått till den hel: nattwarden, ”kom frestaren”, som hon säger, och till en början ingaf henne det rådet , att afhända den mindre gossen lifwet, på det hon bättre skulle kunna tillse den äldre, men sedemera äfwen att den äldre jämwäl borde undanrödjas. Sedan hon stadgat sitt beslut om den grymma gerningen, tänkte hon, under hela trenne weckor, endast på medel till werkställande deraf, utan att ens något begär att ändra sin föresats under tiden uppstod hos henne, tills hon den 3 dennes wid pass kl. 9 på f.m. gick med yxan i handen upp på stallrännet, der hon anträffade den yngste sonen, och med slag i hufwudet af yxhammaren dödade honom , under det han gaf några klagande ljud ifrån sig. Nedkommen från stallrännet, möter hon i stallet den äldre sonen, som ögonblickligen undergick samma öde. Först när den äldre gossen äfwen låg liflös utsträckt vid moderns fötter, hade hon kommit till någon besinning och börjat gråta; hon gick då åter upp på rännet och bar ned Abraham och lade honom bredvid Anders, hwarefter hon nedlade sig sjelf derjemte, gråtande och smekande sina offer. Eter någon stunds förlopp ingick hon åter i stugan och lade sig i sängen samt bad sin dotter genast gå till den närbelägna prestgården och anmoda Pastor att komma till sig. Då denne äfwensom Länsmannen någon stund derefter kommo till stället, erkände hon genast brottet samt då likasom sedermera uppgaf alla omständigheterne dervid.
Ehuru flera gånger tillspord, kan Britta Persdotter icke uppgifwa eller erinra sig hwad som tilldragit sig inom henne, sedan hon mördat Abraham och under det hon nedgick från rännet i stallet, der hon anträffade Anders, äfwensom hon icke heller kan draga sig till minnes, om det var ett eller flere slag hon tilldelade hwarje af barnen. Någon s.k. ”läsare” , tillhörande en wiss sekt, tyckes hon icke wara, utan swarar på frågor härom , ”att hennes aflidne man i lifstiden warit mycket gudelig och efterlemnade en mängd med andeliga böcker , i hwilka hon läsit mycket” Hon är stilla och undergifwen samt förklarar ”att hon tåligt skall underkasta sig hwad de wilja göra med henne” Dottern är hemma på gården, wårdad af arrendatorn, och de dödade gossarne begrofwos för fjorton dagar sedan.
Hon dömdes som väntat till döden genom halshuggning och det verkar inte som att hon själv motsatte sig domen men den prövades ändå på nytt och hon sändes en period till Alingsås i väntan på nya rannsakning och ny dom. När nästa dom kom frikändes hon med motiveringen att hon varit sinnessvag. Kungl. Maj:t fastslog i oktober samma år att hon utfört mordet under tillfällig sinnesrubbning. Hon skulle få vård för att inte kunna anses som farlig för den allmänna säkerheten. Hon sändes till Alingsås igen och skulle sedan tillbaka hem till Istorp då det av läkare och fängelsepersonal ansågs att hon inte utgjorde någon fara för allmänheten.
Dock var Istorpsborna inte intresserade av att låta henne komma tillbaka till socknen. Sockenmännen vägrade att ”om henne taga behörig vård” Hon återkom istället till fängelset i Vänersborg och blev tills vidare placerad hos fångvaktare Hjelm på socknens bekostnad tills man löst det med annan bostad och försörjning[3]
I fängelsets kyrkobok[4] framkommer att hon föddes i Unnebo i Istorp och att hon tidigt blev föräldralös. Här anges att hon skulle varit utan både mor och far när hon var fem år men riktigt så tidigt var det inte. Hon skall då ha blivit uppfostrad av bonden Johannes Andersson (lägg namnet på minnet) och hans hustru i Istorp Klockaregården. Hon lärde sig läsa, dels i skolan, dels i hemmet hos fosterfadern.
I Istorps kyrkböcker kan man läsa att hon tillbringade sina första år under Unnebo i Istorp[5]. Senare står det att de bor i en backstuga vid namn Sorgedalen, ett namn som kan tyckas smärtsamt passande för det liv Britta fick.
Föräldrarna var utfattiga. Modern dog 1818av barnsbörd[6]. Strax före jul 1821 dör även fadern och flickorna blir helt föräldralösa[7]. Britta och lillasystern Kerstin fick gå på socknen.
Britta flyttar runt mellan olika familjer i trakten. Första gången hon kommer till Klockaregården är hon 14 år[8]. Här står inget om att hon är fosterbarn, det verkar mer som att det är en pigtjänst. Hon återvänder sen dit i flera omgångar. Uppgifterna från fängelseanteckningarna om att hon skulle ha uppfostrats av Johannes Andersson och hans hustru verkar inte riktigt stämma, men hon tillbringade en hel del tid där under sin ungdom[9].
1836 vigs hon med Johannes Andersson, den man hon i fängelseanteckningarna kallat sin fosterfar. Han är 31 år äldre än henne och jag betvivlar att äktenskapet var alltigenom lyckligt. Tre barn blir det i alla fall. De sista åren av sitt liv är maken svårt sjuk och sängliggande. Dagen för julafton 1847 står Brita ensam med tre barn då maken avlider[10]. Under hans sjukdomstid hade ekonomin körts i botten och Britta såg inga möjligheter att ge sina barn ett bra liv.
Efter mordet och fängelsetiden( eller kanske under den) skrivs hon vid Klockaregården tillsammans med sin dotter. Dottern hade ju tagits om hand av arrendatorn och kanske var det i själva verket bara hon som bodde där. Här finns en anteckning om att Britta vistas på Brunnshospitalet i Göteborg[11]. I nästa längd står det Kronohospitalet i Göteborg. Nu står det också hitflyttad 1860 så hon verkar ändå ha tillbringat sin sista tid i Istorp.[12] Dottern gifter sig senare i Klockaregården och då bor Brita där hos henne och hennes familj.[13]. Britta dör 1866-07-12[14]
[1] https://tidningar.kb.se/2826827/1849-02-27/edition/146968/part/1/page/2/?q=Istorp%20&sort=asc&from=1849-01-01&to=1849-12-31 [2] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIa:3 (1849) Bild 320 / sid 42 [3] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIa:3 (1849) Bild 320 / sid 42 [4] Vänersborgs kriminalvårdsanstalt (P) DIIga:1 (1847-1851) Bild 1450 / sid 136 [5] Istorp (P) AI:4 (1810-1818) Bild 190 / sid 49, Istorp (P) C:4 (1806-1820) Bild 13 [6] Istorp (P) C:4 (1806-1820) Bild 56 [7] Istorp (P) C:3 (1810-1860) Bild 54 / sid 99 [8] Istorp (P) AI:7 (1824-1827) Bild 40 / sid 65 [9] Istorp (P) AI:8 (1827-1831) Bild 73 / sid 138 [10] Istorp (P) C:3 (1810-1860) Bild 157 / sid 303 [11] Istorp (P) AI:15 (1852-1856) Bild 80 / sid 150 [12] Istorp (P) AI:16 (1856-1862) Bild 80 / sid 150 [13] Istorp (P) AI:18 (1862-1876) Bild 167 / sid 163, Istorp (P) AI:16 (1856-1862) Bild 80 / sid 150 [14] Istorp (P) C:7 (1861-1894) Bild 257 / sid 15
Comments