Ibland får folk frågan vilken historisk person de helst velat träffa. Hade jag fått frågan hade jag nog satt min morfarsmor Hulda högt upp på listan. Hon dog tre år innan jag föddes så jag har aldrig mött henne på riktigt men det jag hört om henne berättar om en människa med ett stort, varmt hjärta som inte drog sig för att hjälpa till om hon kunde.
Hulda föddes i Abborhult i Torestorps socken 1880 som tredje barnet i en syskonskara på tio.
1911 gifter hon sig med Alfred Johannesson från Bocksås i Älekulla socken och flyttar till dit.
Detta kort är taget i det gamla huset i Bocksås 1914. På soffan till vänster syns Alfreds föräldrar, Johannes och Charlotta och två av hans syskon, Per Linus och Emma Karolina. Till höger syns Alfred, Hulda och deras son Lars.
Alfred och Hulda fick tre söner tillsammans. Här är hela familjen: Hulda, Allan, Alfred, Lars och Gunnar
En av sönerna, min morfar, berättade med beundran om hur hans mor ställde upp för så många samtidigt som hon hade allt det vardagliga arbetet där hemma på gården att sköta. Hon kunde inte neka om hon hade möjlighet att göra något gott, berättade han. ”Hur hon orkade är ofattbart hon skulle ju också mjölka korna. Det var självhushållning, all mat fick lagas hemma, Mjölk och potatis fanns men kött och fläsk fick tillagas. En gris slaktades höst och vår men det skulle lagas till och förvaras, det fanns ingen frysbox. Även någon kalv slaktades. Mjöl fanns ju men det skulle bakas. Vetemjöl köptes ibland i affären till småkakor till helgerna".
Under flera perioder var det långt fler än hushållets medlemmar som skulle förses med mat. Morfar berättade att i början på 30-talet när elledningarna byggdes så bodde fyra-fem montörer på gården i flera veckor. De skulle ha mat och kaffe ut till ledningsbygget på dagarna. Hulda lagade till det och pojkarna fick se till att förtäringen kom dit den skulle.
Huldas mor som varit änka sedan ett antal år tillbaka led av demens och allt som oftast kom hon vandrande till Bocksås.” Ibland stannade hon bara en dag sen ibland ett par dagar. De sista åren blev det allt oftare. Det sista året var hon här jämt, Hon dog här 1937”.
Förutom det vanliga arbetet med allt som hör ett hushåll till så höll familjen som så många andra på med hemstickning. ” På 30-talet kom också stickmaskinerna i bygden, så även i Bocksås, Anna i Karlabo var här och lärde oss att sticka det blev full fart. Jag och Lars stickade och far spiltade garnet på perver. Mor sydde och även Ester och Jenny i Torsebo sydde, det blev ett spring med paket fram och tillbaka”.
1938 blev ovan nämnda Ester i Torsebo änka och ensam med de två barnen. Hon orkade inte ha kvar jordbruket med kreatur och allt annat, det blev för mycket för henne. Men Hulda sa då till henne att sälja gården och flytta upp till Bocksås med barnen. Den verkliga ordalydelsen lär ha varit ungefär så här; ”Sälj skiten å flötta upp te uss” .Så fick det bli. Ester fick överta den ena stickmaskinen och hon och barnen bodde i Bocksås i ungefär ett år innan hon flyttade till Torestorp där hon sedan levde till 107 års ålder.
Bakre raden: Ester, Gunnar (son till Hulda och Alfred), Alfred, Hulda, Allan (son till Hulda och Alfred). Främre raden: Stina och Olle
Morfar berättar:
”Efter nyår 1944 blev det aktuellt att ta emot krigsbarn från det krigshärjade Finland. I mars -44 kom det en sändning till Kinna station som skulle delas ut på olika ställen. Det kom flera stycken häromkring, det var Röda Korset som ordnade detta. Mor och andra grannkvinnor åkte med bussen till Kinna och fick välja ut varsitt barn. Det blev Brita 5 år som mor kom hem med. Barnen hade en adresslapp i ett snöre runt halsen. De var från Pargas och svensktalande, det blev brevväxling mellan Britas mor Hedvig och mor”. Det var nog ingen vanlig lösning men rätt som det var kom även Britas mor Hedvig och en lillasyster till Bocksås. ”Här fanns rum för alla. Hedvig var arbetsam och hjälpte mor i hushållet. De var här till efter jul, då hade det blivit lugnare i Finland så hennes make skrev att han var permitterad från fronten och ville att Hedvig skulle komma hem. I januari åkte hon och dottern Barbro hem men Brita stannade till efter våren”.
Hulda och Alfred med Hedvig och hennes döttrar Brita och Barbro från Pargas i Finland
Hökörning i Bocksås. I lasset finns Alfred, Brita och Barbro. På marken syns Hedvig och Hulda
Under krigsåren var det många som hade det svårt. Eftersom många män var inkallade låg det ett stort lass på kvinnorna som skulle ta hand om allt på hemmaplan. Rune Fritiofsson, barnbarn till Alfreds bror kom under denna period att tillbringa en hel del tid i Bocksås. Han berättar:
” I mina tidiga år i livet kom jag att lära känna Hulda. Min far gjorde som de flesta män, låg i beredskap ute vid någon gräns, månad efter månad. Hemma var det hustrun som fick ta ansvar för allt arbete och uppehälle. Kristidsnämnden hade ansvar för det mesta, så även för energi, i detta fall brännved. Man beordrade skogsägare att hugga ett visst antal kubikmeter ved, annars blev det höga böter. Huggning löste staten genom att tillhandahålla arbetskraft, i detta fall män som gjorde vapenfri tjänst. De bodde i en hjulburen barack i skogskanten, eldade i en kamin, lagade sin mat och högg ved i skogen. När det gällde att få ut veden till landsväg fanns ju bara häst och släde med min mor som kusk. Att ta hand om hus och hem med mat och barn, göra allt arbete i ladugården, sedan göra en heldag i skogen för att sen, förmodligen ganska trött, ta hand om kvällsysslorna. Kallt var det ofta också med allt vad det innebar av kyla inomhus och vatten som frös.
Rune berättar vidare hur hans mors barnpassning bestod i att ”släcka i spisen, gömma alla vassa knivar och dylikt och sedan låsa dörren och köra till skogen. Nu fick jag sysselsätta mig själv”
När Hulda i Bocksås fick klart för sig hur situationen såg ut på grannstället så tvekade hon inte. Hon utbrast: ”Herren i väla, släng in päken te mek så ska jak ta hann ummen”.
Så blev det. Rune berättar:
”Varje morgon när mor åkte till skogen satt jag på kälken för vidare befordran till Bocksås. På gården stod Alfred och tog min lilla hand i sin stora och så gick vi in till Hulda. Åtskilliga dagar tillbringade jag i Huldas kök, fick krypa på hennes golv, leka med Alfreds hatt och många andra roliga saker. Hulda klarade en avvänjning, jag använde nämligen nappflaska. Hon övertygade mig om att det var inget för stora karlar. ”Se på Alfred, han har ingen nappflaska!” Resultatet blev att jag för all framtid ställde undan nappflaskan”.
Rune beskriver Hulda som humoristisk, orädd och utomordentligt hjälpsam. Han berättar om en anekdot som han hört. Den utspelar sig när Hulda och hans mor Anna skulle hjälpa till med maten i samband med en begravning i Torsebo. Den avlidne mannen hade en bror som var präst och som kommit tillresande inför jordfästningen. Han hade anlänt sent föregående kväll och fått sängplats i en utdragssoffa i köket. När de två kokerskorna kommer dit tidigt på morgonen för att sätta igång med allt som skulle göras upptäcker de en något yrvaken präst där i kökssoffan. Alla inblandade blev något överrumplade och prästen frågar Hulda när hon stigit upp för att kunna vara här så här tidigt.
”Det ska jag säga prästen att inna ja ä här har ja mjölkat fyra kor, lagat frukost te tre kara å ja hann inte läsa möreböna inna ja va ve Dalabäcken”
Jag har redan innan nämnt hur Hulda tog sig an människor som fick komma och bli en del i hushållet, sin egen skröpliga mor, finskt krigsbarn med mor och syster samt en grannkvinna med två barn. Det finns fler exempel. Morfar har berättat om Johannes i Risa, en man som betydde väldigt mycket för honom.
”Johannes var gift med mors faster. Vi kallade honom farbror för det gjorde mor. Han hade ägt ena gården i Risa. De hade många barn, en del reste till Amerika. Johan, en av sönerna var hemma. Så kom spanska sjukan och TBC. En dotter och Johannes fru dog. Då sålde Johannes gården till sonen Johan som sedan efter något år blev änkeman. Men det gick inte så bra. Han och hans barn flyttade då till svärfadern i Marta hage. Farbror trivdes inte där så han fick bo på Vasen på sommaren. Hela huset där var inte uppvärmt. Det blev så att han fick komma till Bocksås på vintern, så under den tiden blev det en till i hushållet. Han var då en liten utsliten man men gott humör. Vi pojkar tyckte mycket bra om honom och längtade till hösten efter när han skulle komma. Han hade god sångröst och sjöng för oss ibland. Rökpipan glömde han inte, mixture eller vridtobak skulle det vara. Vi fick följa honom till Björkekullen och handla. Han hade några kronor i pension som han köpte kaffe och tobak mm för. Kaffet fick mor som kokade kaffe till oss och till honom. Kaffe ville han gärna ha. Sista tiden blev han sängliggande så då fick han stanna här. Jag skulle konfirmeras det året då ville han att jag skulle komma upp till honom och läsa läxorna högt för honom Sista tiden låg han nere i ett rum där han dog i maj 1930.
I mitten i främre raden sitter Johannes i Risa med min morfar Allan i knät. Längst till höger sitter Hulda och Alfred med äldste sonen Lars
När Spanska sjukan härjade 1918 drabbades bland annat granngården Risa. Trots att Hulda hade två små barn där hemma så tvekade hon inte att gå dit och hjälpa till.
Rune nämner också en Annie Carlsson från Gunnarsjö som var lite utstött och hade svårt att hävda sig. Hon var en s.k. oäkting och hade blivit illa behandlad. Hulda tog sig an henne också. Hulda hjälpte alltså många och ställde upp för människor när de hade det svårt på olika sätt. Det verkar dock som om hon också var ganska bra på att sätta folk i arbete, ofta med glimten i ögat. Rune berättar att det alltid fanns något litet uppdrag att utföra när han visade sig. Hon kunde räcka över en tom vedkorg och säga ”Du följer mä denna te veaskjult, han hettar inte själver”. Ibland var det vattenhinken. ”Inte en sleck vann på bönnen, du hjälper´n!” En annan gång kunde det vara ”Ah, du springer ner te Alfred, han dikar i Vinterkärra å har inte fått nåt ettermeddaskaffe”
Alfred och Hulda med hunden Hej och barnbarnet Monica omkring 1950.
Tänk så många människor som fick ett bättre liv tack vara Hulda. Några fick en bättre start och andra ett mer värdigt avslut. Hon hann göra mycket gott under sina 93 år. Jag hoppas att det någonstans i mitt DNA finns några Huldagener som ger mig mod att åtminstone någon gång agera som hon skulle ha gjort...
Charlotta Andersson Sandberg
facebook: genealogista