top of page

Rovdjursjakt

Har ni hört talas om luddring någon gång? Det hade inte jag, så när jag såg ordet i ett sockenstämmoprotokoll för Älekulla socken så ville jag ta reda på vad det var för något. Det visade sig att det var en metod för vargjakt som användes en hel del på 1700- och 1800-talet.



Redan under första halvan av 1700-talet utfärdades skrivelser i huvudstaden om hur man skulle

göra för att komma tillrätta med rovdjursplågan. Man uppmanade den som hade en obrukbar häst att slakta denna och låta köttet användas som lockbete vid speciella platser. Så småningom utvecklade man metoden genom att förgifta köttet. För att sprida kunskap om metoden publicerades artiklar i tidningarna och man tog också beslut om att en skrivelse skulle läsas upp i landets kyrkor. Det medel som oftast förordades var ”rävkaka”. Det handlade om gift som utvanns från frön av trädet Strychnos nux vomica. Den verksamma substansen var stryknin och brucin som orsakade förlamning av andningsmuskulaturen[1]


Älekullas sockenstämma gick 1836 ihop med Torestorp i ett försök att utrota rovdjuren i markerna och man beslutade att anordna luddring under stundande vinter [2]. Man ansåg det nödigt att lägga ut fyra ludder i socknen. Klockaren i Kinna skulle verkställa det hela mot en avgift och sockenmännen skulle ombesörja att få fram ett kreatur som kunde användas till detta syfte. Kostnaden för det hela skulle fördelas på de olika matlagen och de rovdjur som eventuellt fångades skulle tillfalla socknen. Exakt hur jakten gick till här vet jag inte men en beskrivning från Inrikes tidningar 1795 beskriver den, i mina öron, mycket omständliga proceduren.

Platsen för luddringen skulle ligga på ett upphöjt ställe nära en sjö åtminstone inte mer än 400 alnar därifrån. Man skulle se till att platsen låg minst 3-400 alnar från skog och 200 alnar från byar eftersom vargen var betydligt mer vaksam i skogar och trängda miljöer.

Så fort nattfrosten kom skulle man slakta hästar eller andra djur för att locka dit rovdjuren. ”Kråkor och korpar bliva väl de förste men vargen känner vad deras rop betyder”. Så håller man på till marken är ordentligt täckt med snö, då det är dags för nästa steg.


Innan den egentliga luddringen gick av stapeln skulle det hela anmälas till landshövdingeämbetet för att få till stånd ett förbud i trakten mot att kasta ut askött vid gårdarna samt att ha hundar lösa. De som avlivar djur skulle anmäla detta så att köttet kunde användas till luddring.


När det närmade sig skarpt läge var det dags att tillverka ludderkulor. Man införskaffade råvaran rävkakor på ett apotek[4]. Dessa raspades sedan sönder till ett fint mjöl och sedan tog en lång procedur vid.

”De kakor som ej äro kritvita inuti och hårda inuti duga ej, utan bortkastas vid raspningen. Detta mjöl knådas i honung till en hård deg varav man mellan händerna hoprullar kulor till en fullkomlig hasselnöts storlek åt vargar och såsom små nötter åt rävar och torkas sedan på ett rent bräde i en lagom varm ugn. Efter torkningen bör de ej vidare hanteras med blotta händerna utan med pådragna fingerhandskar vilka man anskaffar nya och endast brukar till detta behov. Sedan omviras dessa kulor med ett fjälster eller tarmskinn något löst. Utom detta fjälster viras så hårt ske kan fårull, som är anstruken eller doppad i den vittring som nedanför beskrives till dess vargkulan blir av en 3-öres slants diameter och rävkulan diameter ¼ mindre, hvarpå åter en hinna eller tarmskinn tätt omviras och med tråd omknytes vid dess fogning. Efter knuten avklippes tarmkanterna jämnt och hela kulan anstrykes med vittring och instoppas i ett uppskuret köttstycke så stort som fordras till dess betäckning, öppningen på köttet igensys och hela stycket bestrykes ånyo med vittringen som består av osaltat smör. Detta smör bör ej tvättas i den kopp man annars saltar smör, ej heller förvaras i den bytta varuti saltat smör varit utan i en glaserad kruka. Att tvätta ur saltet på vanligt smör duger alls icke utan smöret bör aldrig ha varit saltat. Om det hårdnar och surnar skadar icke, enbart att det är och varit saltfritt. Vid bruket bör det värmas, ej i järn eller kopparkärl utan i en oglaserad lerpotta och vittringen påstrykes med en fjäder under det man med en björkpinne kringrullar kulan på en trätallrik eller bräde varpå aldrig varit salt. Salt och rostat järn skyr varg och räv för. Under hela denna preparation och även vid själva luddringen böra kulorna aldrig vidröras utan att man är klädd i förenämnde handskar, vilka då de ej brukas böra läggas i förvar uti stall, får eller fähus”.


Rävar föredrog tättingar (fåglar) och dessa skulle ”fångas utan skott. Sedan plockas de, hals vingar och fötter avklippas, tarmarna uttagas och i deras ställe instoppas den preparerade giftkulan, hålet igensys och kroppen strykes med vittring”.


Ja, det var sannerligen mycket att tänka på..

Själva luddringen skedde framåt jultid när vintern etablerat sig ordentligt.. Då börjar man lägga ut kulorna ”vilka ugnstorkade havas i beredskap i burkar men den övriga beredningen med hinnor ,ull och vittringsbeläggning som förut är omnämnd göres ej förr än efter vid behov vid luddringen vilken på det sättet verkställes att man utom det stället där asen ligga utstakar sig 1,2 a 3 cirklar enligt den ritning som här särskilt bifogas”.



A. Den innersta cirkeln af 6 till 8 alnars diameter uti vilken asen och deras kvarlevor av ben mm bör läggas.

B. Den andra cirkeln 5 alnar utom den innersta uppå vilkens punkter som utmärkta hästgödselhögar, ludder eller giftkulorna bör läggas. Emellan dessa högar bör även som emellan cirklarna vara åtminstone 5 alnars distans.

C. Den tredje cirkeln, 5 alnar utom de andra belägges också med hästträck och giftkulor på samma sätt som den andra.


Man kunde utöka antalet ringar men om så önskades var det bäst att göra det direkt för ”blir fångst av får man nog att göra för att hålla 2ne i ordning med matning.”

De kulor som om morgnarna inhämtas bör förvaras i stall eller fähus men ej där folk ligger i eldrum. Även som deras tilltagande ej bör ske där tobak rökes. Efter några dagar anstrykes kulorna med ny vittring.


På punkterna i de yttre cirklarna la man alltså hästgödsel, lika mycket som en häst brukade lämna ifrån sig åt gången. Ovanpå detta la man 6 st. ludderkulor varje vinterkväll då kölden var jämn, vid töväder avstod man. På morgonen begav man sig tillbaka för att se hur mycket som rörts, letade efter spår och kunde med ledning av detta räkna ut vilken fångst man kunde ha att vänta. När man skulle gå till platsen för att lägga ut kött eller hämta in kulorna skulle båda skorna först doppas i hästurin. Spåren man lämnade efter sig skulle sopas igen med en ruska av en-eller tallris, även den doppad i hästurin.


”Har vargen tagit 6 stora kulor stupar han inom milen och har räven fått många av de mindre är han också inom samma väg fälld. På platsen finnas de sällan utan man måste efterspåra dem.” När giftet angrep djuren så började de efter ett tag få svårt att gå och man kunde då se släpmärken av bakkroppen i snön.


Man skulle också enligt skrivelsen bege sig upp till de områden där vargar brukade hålla till för att försöka locka dem mot ludderplatsen. Detta rekommenderades var gång det kommit nysnö. ”Vid ankomsten hit nedsätts ett stycke askött vilket fastbundet i ett rep släpas efter släde eller häst hemåt så nära man vanligtvis åker eller rider till ludderplatsen. Då köttstycket upptages och antingen förvaras till en anan gång eller om det är uppnött kastas kvarlevorna i den innersta cirkeln. Härigenom nedlockas rovdjuren till stället. Är vintern jämn och utan snöfall bör dock detta upprepas en gång i veckan”.


Jag undrar hur det gick för Älekulla-och Torestorpsborna den där vintern 1836-1837. Man får väl ändå hoppas att de fick någon lön för mödan.


Charlotta Andersson Sandberg

Facebook: Genealogista

e-mail: genealogista76@outlook.com


bottom of page