Stortjuven Österberg hörde jag talas om när jag var liten då vi besökte hans tjuvgömma, Österbergs sten, i skogen en bit från mitt hem. Några skatter syntes inte till men berättelsen om hur han stulit ett ur från Älekulla kyrka och kanske gömt det just här kittlade ju fantasin.
Det finns många berättelser om denne Österberg. I ”Sägner från Skogsbygden” av Britt-Marie Carlstedt finns en berättelse om hur en rik bonde blivit förvarnad om att Österberg kunde dyka upp inom kort och att den rackaren kunde stjäla allt vad han ägde och hade, mitt framför näsan på honom. För att undvika detta turades han och drängen om att vakta de värdefulla silverbägare som fanns i hemmet. En kväll kom då Österberg tillsammans med en annan man framridandes till gården. Österberg var vid tillfället utklädd till präst och han knackade på och bad om att få lite vatten att dricka. Bondhustrun tyckte att en sån fin karl skulle ha något bättre än vatten och bad honom kliva in i köket medan hon gick ner i källaren för att hämta dricka. Genom dörren in till stugan såg Österberg hur bonden satt och vaktade sin skatt i skenet av ett talgljus och han gick in dit och började tala med bonden. Han undrade varför han satt där med alla dyrbarheterna uppradade på det viset och bonden svarade ”Jo, för att den däre Österberg, stortjuven ni vet, har sagt att han ska ta dem mitt för näsan på mej. Så nu vet pastorn huru det är fatt, att jag vaktar. Ni kanske känner till den kärn?”
Den förklädde prästen svarade att nog kände han till Österberg alltid. Han visste också precis hur han brukade bära sig åt när han stal mitt framför näsan på folk. ”Prästen” började demonstrera tillvägagångssättet genom att gå fram till bordet och lägga den ena bägaren i den andra och rätt som det var satte han iväg i väldig fart ut genom dörren, kastade sig upp på hästen och försvann iväg innan bonden knappt hunnit fatta vad som hänt.
Det fanns också historier om att Österberg, liksom Robin Hood, tog från de rika och gav från de fattiga, oftast med baktanken att han skulle få hjälp av personerna i fråga när så behövdes. En berättelse från samma skrift berättar om hur en bonde en gång hjälpte till att gömma honom då han var förföljd av spejare. Bonden hämtade en säck som Österberg fick krypa ner i. Längst upp i säcken lade han hö så att det skulle se ut som att hela säcken var full med detta innehåll. Sen satte han säcken på en släde och körde upp mot skogen. Strax innan han gav sig av kom spejarna till gården och frågade om han sett till Österberg men de fick förstås ett nekande svar. Uppe i skogen fanns en grotta i ett brant, svårtillgängligt berg. Bonden ordnade en stege och sen kunde Österberg ta sig in och ut ur grottan, och denna ska ha blivit ett tillhåll för honom under flera år. Han ska också ha gömt stöldgods där men ingen har hittat något. Däremot hade en som vågat sig dit hittat eldkol inne i grottan vilket visade att någon kunde ha bott där.
Österberg ska då och då ha berättat om sina olika tjuvgömmor vilket förstås väckte nyfikenhet hos folk i bygden. Han ska bland annat ha nämnt att han under en sten i Släne skog i Skällinge socken ska ha gömt ett skrin som var så fullt med guld och silvermynt att den som fann det aldrig mer skulle behöva arbeta. Han hade också nämnt en butelj full med samma sorts mynt som skulle vara gömd i Nycklamossen. Platsen skulle vara utmärkt med en käpp. Naturligtvis försökte folk sig på att hitta hans gömmor. Buteljen återfanns aldrig. Nyckeln till skrinet ska ha hittats men aldrig skrinet, Efter en skogsbrand ska skatten ändå dykt upp men då hade det blivit en sammansmält massa.
I skogen nära Torsebo i Gunnarsjö finns, som jag tidigare nämnt, ett stort flyttblock som går under namnet Österbergs sten. Här lär han också ha haft en tjuvgömma. I Älekulla sägs det att Österberg skulle haft ett tillhåll inne i kyrkan. Mellan innertaket och innertaket har man hittat rester av en bädd där han ska ha legat, strax ovanför predikstolen så att han hörde när prästen talade om hur det skulle hållas skallgång efter honom.
Ja, det finns många skrönor och berättelser om denne Österberg. I Walter Dicksons ”Jävlafora” nämns han också och där tillskrivs han närmast övernaturliga förmågor. Vad som är sant och inte kan man ju spekulera i men visst har han härjat här i trakterna. Nästa vecka ska jag skriva mer om honom och då om vad man faktiskt kan hitta i källorna kring hans liv och leverne.
Charlotta Andersson Sandberg
Facebook: Genealogista
Källor:
Britt-Marie Carlstedt: Sägner från Skogsbygden. Uppteckningar av Hakas-Gunnar från Fagered, Grimmared, Gunnarsjö, Gällared, Karl Gustav, Källsjö, Nösslinge, Rolfstorp, Skällinge, Stamnared, Surteby, Ullared och Valinge socknar.
Walter Dickson: Stortjuven Österberg och andra berättelser. En jävlafora.
Comments