Sven Eriksson, mannen som skapade textilhistoria
Den 25 maj 1866 var en sorgens dag för hela Marks härad och Svea rike. En mångsidig herre och entreprenör somnade in efter en längre tids sjukdom. Många vet vem det är när jag skriver bolagsnamnet ”Rydboholms Konstväfveribolag”. Sven Eriksson, son till ”Mor Kerstin” på Stämmemad, somnade in 65 år gammal i Rydboholm och lämnade ett imperium efter sig som han sakta började bygga upp när han var 18 år gammal. I artikeln nedan skrev de 15 år men de flesta tidningar nämner 18 år då allt började. I sin moders fotspår tog han sig själv till fots in till Göteborg för att hämta bomull som han sedan lät delas ut för vävning. Hans vuxna liv var lite av en ekonomisk berg- och dalbana men han var fast besluten att lösa problemen han ställts inför. Och det skapade en styrka i honom som kom att vara med hela livet. Sven var engagerad i det mesta som var innovativt, som nya maskiner till fabrikerna och tågbanorna mellan Borås – Göteborg och Borås – Varberg. Men även en generös man som hjälpte sina arbetare med värdiga löner och mat när det amerikanska inbördeskriget satte käppar i hjulet för fabrikernas produktioner. Sven fick 1834 guldmedalj ”för medborgerlig förtjänst”, blev 1852 riddare i Kungliga Vasa-orden men uppmärksammades även utomlands där han år 1852 blev ledamot av ”Academie Nationale agricole manufacturiére et commerciale” i Paris. Det var bara några av de utmärkelser han fick igenom åren.
Jag har hittat några intressanta tidningsartiklar som publicerades efter Svens bortgång som ni kan ta del av nedan. Den första artikeln är ur Borås Tidning från dagen efter hans bortgång. Här nämns ”fattig soldatson” som jag har svårt att relatera till Sven. Den andra artikeln är ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och är rätt lång men väldigt fint skrivet och tar upp mer från hur allt började. Jag blev väldigt inspirerad och driven när jag fick läsa om hur Sven växte sin verksamhet. Tredje artikeln är åter från Borås Tidning där en insändare från en ”Marbo” som beskriver hur mycket Sven betytt för bygden. Fjärde tar upp lite mer vad för utmärkelser han fick igenom åren och till sista nämns Sven Erikson i en skålning vid invigningen av nya Borås – Varbergs-banan 1880. Bilden av Sven publicerades i tidningen Medborgaren den 10 december 1870 där han presenteras som ”Utmärkta Medborgare” och var ungefär samma text som Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Artikeln där avslutas med ett mycket värdigt citat:
”Verldens store kunna göra sitt land stolt och firadt. Men medborgare, sådana som Sven Erikson, de göra det lyckligt och starkt.”
Den 19 april 1902 publiceras en artikel i Göteborgs Aftonblad där skribenten sprungit runt på Rydboholms fabriken då hans far arbetade på kontoret med Sven Eriksson. Han skildrar ett vackert minne om hur barnkär Sven var och en fin avslutning på den här artikeln.
[1]”Ett märkligare dödsfall inträffade förliden gårdags förmiddag. Det är nemligen den alltid werksamme Fabrikören Swen Ericsson på Rydboholm, som då efter en längre tids sjukdom och aftynande lemnade det jordiska. Från en fattig soldatson hade han genom sitt oförtrutna nit, arbetsamhet och tilltagsenhet arbetat sig fram till en högt widsträckt fabrikswerksamhet och förmögenhet. Hela den widsträckta Rydboholms fabrik och flera andra tillhörande, har under hans ledning och kapitaler kommit till och för närwarande är säkerligen den widsträcktaste och fullständigaste som finner i wårt land för en mängd olika slags tillwerkningar af bomull. Huru med denna storartade fabriksanläggning skall förfaras efter hans död, hafwa wi hört berättas wara föreskrifwet uti af honom upprättadt testamente. Också kan det sägas att den aflidne warit snart sagdt uppfödd och uppfostrad wid bomullswäfnadsindustrien; ty hans moder war den första inom Marks härad som företog sig att tillwerka bomullswäfnader; förut förfärdigade man här i orten endast wäfnader af linne och ylle. Hon erhöll därför af konung Carl Johan som hederspresent, en tung dyrbar guldkedja att bäras kring halsen, och från denna ringa början till en uppspirande bomullswäfnadsindustri, har den uppgått till wår orts betydlig grad warit förlamad allt från början af sednaste amerikanska kriget. Den nu aflidne lemnar flera söner och döttrar efter sig. Måtte hans stoft hwila i frid!”
[2]”Sven Erikson.
Att det genom svenske bondens skarplynne går en kraft, som vet att besegra hvarje svårighet, en trohjertenhet, som ser intet offer för stort, en snarfyndighet, som vet medel för allt, är en lika glädjande som obestridlig sanning. Som en åder af renaste malm genomgå dessa egenskaper folklynnet, och i mången farans stund, då fäderneslandet genom yttre förtryck eller inre split stått på branten af sitt förderf, har det varit dessa, som räddat det från fullkomlig undergång.
Grunden för denna viljans seghet, som bryter sig sin egen väg, ”som ryggar för ingenting, studsar för ingenting, finner ingenting omöjligt, som tror allting, hoppas allting och kommer ur allting”, är utan tvifvel att söka i den njugga natur, som ammat honom. Med denna måste han, så att säga, tum för tum kämpa för sin tillvaro.
Men under denna kamp få sinnet och armen den spänstighet och kraft, som gifvit nordbon sitt aktade namn. Det är tallen, som med sin smäckra stam, uppspirande ur bergsskrefvan, tyckes hemta sin näring ur sjelfva graniten. Ja, hvad annat än detta är det, som beredt så mången hyddans son ett förtjent rum bland vårt lands ypperste män?
Att mycken slagg vidlåder denna ljusa bild, är, Gudi klagadt, nog sannt, men lika sannt är det ock, att de fel, verkligen eller förmenta, som så ofta tillvitas svenske bonden, mera ligga på ytan, äro ett gift, som från de högre klasserna först på senare tider insmugit sig i karakteren, ty förstår man blott att anslå hans ädlare drifter, skall grundtonen i hans lynne blicka fram likt det renaste guld.
En folkets son, hvilken i högre grad än de flesta egde denna spänstighet i sinnet, hvilken, likt det finaste stål, väl böjer sig, men aldrig brister – detta mod, som ej låter krossa sig af motgångar, vore det än de svåraste – denna fyndighet, som under de mest förtviflade omständigheter alltid förmår att finna utvägar, var den man, hvilkens dödsruna vi i dag rista.
Sven Erikson föddes den 29 Mars 1801 på hemmanet Stämmemad i Kinna socken af Marks härad. Hans föräldrar voro Erik Andersson och Kerstin Andersdotter. I hemmet, der unge Sven uppväxte, fick han tidigt lära arbetsamhet och ordning – dessa ”egenskaper, som bygga rik mans bo”. I den mån den unge gossens krafter tillväxte, togos de i anspråk, och han var ej gammal, då hans mor skickade honom ut i skog och mark för att vakta kreaturen. I svenske bondens hus skola alla medlemmar vara närande; ingen får vara tärande. Detta fick han tidigt lära.
För poetiska lynnen ligger det en rik näring i detta lif, och i vallhjonets sinne, der det, med luren i hand, långsamt vandrar ”löten” framåt, eller då det, liggande på rygg, antingen blickar upp mot den klara vårhimlen eller lyssnar till andehviskningen i tallarnes höga kronor, födas säkerligen tankar, mer sköna än de, som gifvit mången skald sitt frejdade namn. Detta dolce far niente hade dock för den unge Sven intet retande. Hans praktiska sinne var vändt åt annat håll. Vida bättre trifdes han hemma vid ”mors spolerock”, med hvilken han troligen fick göra tidig bekantskap. Hans mor hade nemligen, för att bereda utvägar att föda det växande hushållet och för att möjligen förskaffa sig någon sparpenning, börjat att väfva bomullsväfnader för afsalu. Med några bundtar bommullsgarn, som hemtogos från Göteborg, var hon den första inom de ”sju häraden”, som började med denna industri, som sedan utvecklat sig till en så förvånande grad. ”Mor Kerstin på Stämmemad” blef snart en notabel person, och hennes ”stora förtjenster” voro i hvar mans mun. Exemplet manade till efterföljd, och man började litet hvar att taga hem bomullsgarn, som utlemnades till fattigt folk, hvilka fingo mot en viss aflöning väfva det. Inom få år hade detta blifvit tusentals menniskors enda näringsmedel.
Carl Johan, som visste att uppmuntra förtjensten, lät ej heller henne blifva obelönad, och en tjock guldkedja blef beviset på äfven hans erkännande och välbehag.
Allt detta såg den unge Sven, och i hans spekulativa hufvud föddes så småningom tanken att följa moderns exempel. Ännu vistades han dock i hemmet, deltagande i alla de sysslor, som der förekommo.
Dock, vid femton års ålder blef stugan för trång, och han beslöt nu att försöka sig på egen hand. Länge funderade han härpå, men slutligen hade beslutet mognat, och en vacker vårdag se vi honom med en liten sparpenning i fickan och ett matsäcksknyte på ryggen på väg till Göteborg. Vid femton år äro sex mil ingen väg, och snart befann han sig vid målet för sin färd. Väl vetande, ”att tid är pengar”, gaf han sig dock ej ro att länge dröja der, och redan på tredje dagen, efter det han lemnat hemmet, hade han vändt Göteborg ryggen för att styra kosan mot hemmet. Öfver ena axeln bar han matsäcksknytet, nu kanske en smula lättare, men hvad tror läsaren han hade på den andra? Jo, tvenne bundtar bomullsgarn, som han uppköpt och för hvilkas skull han beslutit sig till den tolf mil långa vandringen. Ungdomen ser allt i rosenrödt, och svårt är att veta, hvilka framtidstankar hvälfde sig i den unge bondgossens hjerna, der han med hurtiga steg vandrade sin väg framåt, men svårligen trodde han väl, att dessa två bomullsbundtar skulle bli grundplåten för mer än en millions förmögenhet.
Efter hemkomsten utlemnades garnet, efter modrens exempel, till kringboende personer, som der af väfde bomullstyg. Härmed fortsattes nu några år. I början gick det naturligtvis långsamt, men så småningom ökades både vinsten och varulagret, och hans största bekymmer blef snart, huru han skulle få sina varor kringsända. Hemmets enda häst stod ej alltid till buds, och han måste derför vara betänkt på att skaffa sig en egen. Detta var dock ej en lätt sak, ty summan, som härför måste dragas ur handeln, var för stor. Slutligen hade han dock hunnit äfven derhän – och den stora affären uppgjordes.
Sjelf ansåg Sven Erikson denna händelse som en af sitt lifs märkligare epoker. Hvilken stor glädje det måtte skänkt honom, då han för första gången, utan att ”anlita far”, kunde med egen häst anträda en af sina affärsresor, kan man döma deraf, att den rike af lyckans håfvor omgifne mannen, äfven i senare år, med särdeles förkärlek uppehöll sig vid denna i hans ögon alltid märkliga händelse.
Från denna dag förlorar hans historia retelsen af det ovanliga. Att steg för steg följa honom uppför den sjelfförvärfvade rikedomens alltid mödosamma, oftast slippriga stråt skulle erbjuda föga eller intet intresse. I detta fall blir den hvarken mer eller mindre än den för lyckans vexlingar utsatte köpmannens.
Dock, för att rätt kunna uppfatta denne ovanlige mans förmåga att dag för dag utvidga fältet för sin aldrig hvilande verksamhet, torde en hastig öfverblick af de märkligaste händelserna ur äfven denna period af hans lif vara nödvändig.
Handväfnadsindustrien, som lagt grunden till hans uppkomst, fortsattes af honom ända till 1847. Emellan 1830 och 1840 dref han dock den som störst, och år funnos, då 1500 väfverskor dagligen af honom sysselsattes. I början af trettiotalet började han dock att finna äfven detta fält nog trångt för sin förmåga. Seende allt hvad som rörde affärer och industri i stort, kunde han omöjligen finna sig vid att sjelf behöfva drifva dem i smått, och i hans förslagna hufvud rörde sig den ena planen efter den andra att utfinna något medel att på ett eller annat sätt kunna mångdubbla sin verksamhet.
En dag, då dessa funderingar som ifrigast sysselsatte honom, befann han sig händelsevis i Stockholm. – Vandrande gata upp och gata ned, utan att, som han sjelf sade, rätt veta hvar han var – så upptagna voro hans tankar på denna sak – stötte han i Storkyrkobrinken på en af sina affärsvänner från Göteborg. Hans fundersamma uppsyn väckte genast dennes uppmärksamhet, och tillfrågad hvad som stod på, erkände han öppenhjertigt hvad som låg honom på hjertat. ”Icke annat”, lär vännen ha svarat; ”den saken torde nog kunna hjelpas”, hvarefter han följde honom till en närheten boende engelsk maskiningeniör – äfven dennes namn har undfallit oss – hvilken, då han fick veta hvarom frågan var, välvilligt förevisade en mängd mekaniska ritningar, bland hvilka äfven förekommo ett bomullsväfveri. Vid åsynen af detta senare var det, som om ett fjäll fallit från hans ögon. ”Dundra dö”, tänkte Sven, ”der har jag femton tusen i stället för femton hundra väfverskor, om jag så vill”. Resultatet af detta besök var bildandet af ett bolag, hvilket inköpte den plats, der Rydboholm nu ligger, och 1834 hade det första mekaniska bomullsväfveri i Sverige sett dagen.
Detta företag, på hvilket den inge fabriksidkaren grundat så stora förhoppningar, höll likväl på att bli hans ruin. Vare sig genom felaktiga anordningar eller missgynnande konjunkturer – alltnog bolaget tillskyndades snart den enda förlusten efter den andra, och Sven Erikson, som femton år efter det han med sina första garnbundtar vandrat hem från Göteborg funnit sig vara en välbehållen man, stod på en gång vid branten af sin undergång. Under dessa förtviflade omständigheter öfver han fabriken ensam. En annan skulle kastat ”yxan i sjön”, men Sven Erikson hade dertill för mycket stål i sinnet; han beslöt att ännu en gång pröfva lyckan, och denna, ”som står dem djerfvom bi”, log snart åter emot honom.
Under gynnsammare konjunkturer gick nu rörelsen sin jemna gång ungefär ett tiotal af år. Hemma på fabriken gingo några hundra väfstolar och på bygden arbetade de femtonhundra väfverskorna snart sagdt dag och natt. Att en betydlig behållning häraf skulle uppstå, är naturligt, och ännu en gång fann Sven Erikson för godt att utvidga sig. På så sätt uppstodo efter hvarandra Svaneholms och Wiskafors väffabriker med tillsammans tusen väfstolar. Väfvningen på sjelfva Rydboholm upphörde nu, och de gamla fabriksbyggnaderna förändrades till färgerier, blekerier, tryckerier och öfriga för appreteringen nödvändiga inrättningar. Under samma period uppstod äfven under hans auspicier Rydahls fabrik, ett spinneri med 16000 spindlar, i hvilket han till en början ingick såsom störste delegaren. Han nedlade dock ej hela sin förmögenhet på fabriksanläggningar. En mängd spridda bondhemman inköptes så småningom i den kringliggande trakten, så att han vid sin död befann sig egare af en stor del af Kinnarumma och Seglora socknar.
Han dog på Rydboholm, dit han dock flyttade först för en femton eller sexton år tillbaka. Den öfriga tiden bodde han i Kinna Rättaregården, dit han flyttade, då han 1825 ingick äktenskap med sin nu efterlefnande maka. Huru solid hans förmögenhet är bevisas bäst deraf, att hvarje af de sex barnen genast erhåller femtiotusen riksdaler, under det enkan, enligt samma testamente, skall sitta i orubbadt bo och rörelsen gå sin gilla gång. Han efterlemnade förmögenhet uppskattas till vida öfver en million.
Mången skulle måhända af denna skildring tro Sven Erikson hafva varit en gnidare, eller åtminstone en, som endast såg på sitt eget bästa. Ingen föreställning är dock skefvare, hans bortgång skulle då ej af oss uppmärksammats. Tvertom, han var, som man säger, en fransk karl. ”Lefva och låta lefva” var hans grundsats. Med det mest gästfria hus var hans pung aldrig sluten för allmännyttiga företag. Femtiotusen riksdaler till Borås-banan är ett af bevisen härför. Då nöden i Mark, under det amerikanska kriget, var som störst, stod hans namn först på de listor, som cirkulerade för att bereda den fattiga befolkningen något understöd, och hjelpen gafs ej här i tiotal utan hundratals tunnor.
Vi hafva hittills skildrat den rike mannen med det förslagna affärshufvudet; vi hafva talat om den gästfrie mannan, vi hafva talat om grundläggaren af en för vårt land ny industri, hvilken han slelf fick se utvecklas till den mest förvånande grad*), men ännu ha vi ej nämnt det som länder honom såsom menniska till berömmelse. Sven Erikson var nemligen en god husbonde i detta ords vackraste bemärkelse. Mycket skulle kunna sägas härom. Grannlagenheten bjuder oss dock att vidröra detta ämne med lätt hand. Ett för mycket omordande af hvad han gjort i denna väg skulle till och med profanera både hans minne och saken. Vare således nog sagdt, att ingen af hans underhafvande någonsin gick ohulpen från hans dörr, och hade han någon ärelystnad, bestod denna uti att alltid hafva de bäst underhållna kreaturen och de frikostigaste aflönade torparne, och det säkra är att hade Svergies arbetande befolkning många sådane husbönder, skulle det ej finnas en enda emigrant bland denna klass.
Mången rik man namn glömmes vid genljudet af tre skoflorna mull mot hans kista. Den rike Sven Erikson skall måhända snart vara glömd, men den redbare mannens minne skall ej så snart dö, och hans talrika underhafvande framför allt skola alltid välsigna hans minne. (D. A.)
*) På Borås tullkammare stämplades 1856 elfva millioner alnar handväfda tyger, deraf två tredjedelar bomull.”
[3]”Swen Eriksson.
(Insändt från fabriksorten uti Marks härad).
Denna ort har, genom fabriksegaren Swen Erikssons på Rydboholm timade frånställe, gjort en oersättlig förlust.
Stamfader för bomullsindustriens införande uti wåra bygder, war det dock icke ensamt derigenom som han förwärfwat ett aktadt namn och länge inom denna ort fortlefwande älskadt minne!
Hans mångsidigigt uti flera riktningar för dessa trakters wäl werkande ande har lemnat spår efter sig, som ej af tiden skola utplånas!
En person, som för 30 à 40 år sedan färdades de halsbrytande backiga wägarne, wester ut från Borås genom Marks härad, och då såg Wiskaå-ådalen och de i densamma utlöpande dalgångarnes sluttningar öfwersållade med större och mindre stenmassor eller bewäxta med skog, enbuskar och ljung, återfinner nu ej mera samma landskap! Wägarne äro omlagda; backarne förswunna; de kringspridda stenblocken hafwa blifwit anwända till fabriksbyggnader wid detta wattendrags större fall, eller omhägna nu, som massiva stenmurar, grunddikade rationelt odlade åker- och ängsfält; - med ord, dessa fordom ödsliga trakter framwisa nu ett jordbruk, täflande med de bördigaste provinsers inom landet.
Äran och förtjensten af detta ortens framåtskridande tillhör i främsta rummet den bortgångne. De inkomster han, genom en widsträckt, wäl ordnad bomullswäfnads-fabrikation beredde sig, skrinlades ej; utom hundradetals personer, som sysselsattes wid de anlagda fabrikerna, bereddes dessutom, genom de på hans bekostnad utförda mångfaldiga odlingsföretag och wäganläggningar, uppehälle och förtjenst åt massor af ortens fattigare befolkning.
Fästes någon gång hans uppmärksamhet på det mindre winstgifwande af dylika arbeten, swarade han oftast: ”Folket kan inte swälta ihjäl”.
Intet under således, att denne ädle, werksamme man är djupt saknad inom den ort, som sett honom födas – werka och dö!
”Mången tidens bölja seglar
Uti ewigheten in,
Förr´n härnästt sig, himlen spelgar,
I en själ så skön som din!”
Marbo.”
[4]”…Det är dock icke uteslutande som Swen Eriksson egnat sig åt dessa företag. Han har warit tillika en af ortens bästa skogshushållare och skickligaste jordbrukare. Med husfaderlig omsorg har han wårdat sina många arbetare, till ett antal af mer än tusen personer wid fabrikerna, utom andra underlydande. För detta ändamål inrättades en skola för ungdomen, äfwensom uppfördes en wacker kyrka, der Gudstjenst sön- och helgedagar förättas af skoleläraren, hwilken är prest och ensamt af Swen Eriksson aflönts.
Swen Eriksson har icke kunnat undgå att blifwa bemärkt både inom och utom Fäderneslandet. Sålunda erhöll han redan 1834 den större medaljen i guld ”för medborgerlig förtjenst”, erhöll medalj wid industrierpositionen i Stockholm 1847, och ånyo en dylik wid dylik exposition derstädes 1851, blef riddare af Konglig Wasa-orden den 28 april 1852, och kallades den 31 Dec. 1855 till ledamot af ”Academie Nationale agricole manufacturiére et commerciale” i Paris samt bekom samma år medalj af anda klassen wid industriexpositionen derstädes…”
[5]”Warberg-Borås-banan öppnades i måndags. Konungen war denna gång icke personligen med, men likwäl fick man, såsom wanligt, af talen det intryck, att det egentligen war han som hade förtjensten om det utförda arbetet. Stundom heter det wid sådana tillfällen att man har, näst Gud, Konungen att tacka för ett genomfördt storwerk; men i Borås och Warberg tyckes man ha lemnat Gud ur räkningen.
På båda hållen – först i Borås och sedan i Warberg – förklarade landshöfding Sparre i Konungens banan öppnad; och wid middagen i Warbergs dekorerade brunnssalong – der Konungens namn satt högst, grefwe A. C. v. Rosen dernäst och Swen Erikssons slägst – föreslog landshöfding Leyonander skålen för Konungen såsom den der för tio år sedan lofwat Warberg denna bana och nu – inlöst löftet.
Dock ihågkom han längre fram med en skål äfwen Swen Eriksson och hans son John Eriksson, som nu är bolagets werkställande direktör; och de twå lokomotiv, som drogo festtåget, förde namnen Swen Eriksson och Erik Sparre.
Efter slutad middag besågs den festligt upplysta staden Warberg, hwarefter på stadshuset derstädes gafs bal.”
[6]”…I barndomsminnenas camera ser jag bilden af en man, som under sitt arbetsfyllda lif gjort mera för sin födelseort och sitt fädernesland än de flesta, som rönt mera ära och berömmelse än han: bilden af Sven Erikson, skaparen af den nu så blomstrande bomullsindustrien i Mark och i fråga om sin betydelse för vårt lands industri väl värd att ställas vid sida af Jonas Alströmer, svenska slöjdernas fader.
Såsom en liten fafvel på 8 à 10 år – min far var anställd å kontoret hos Sven Erikson på Rydboholm, vårt lands första mekaniska bomullsväfveri – minns jag, huru jag ofta mötte en äldre man med händerna på ryggen och käppen dinglande mellan händerna, en man med fryntligt utseende, med sol i blicken och leende på minnen: af med mössan och en djup ”bock” för ”patron”, då af mig betraktad som ett högre väsende – han var ju och allas vår närmaste försyn – män äfven med barnets impulsiva tillgifvenhet, ty han var en barnvän af naturen, och aldrig lyste hans ansikte så af belåtenhet, som då han hade en skara barn omkring sig.
- Nå, min gosse, du får väl stryk tre gånger och mat en gång om dagen? Var en stående fråga vid dylika möten.
- Nää, tvärtom! Svarade jag.
- Du får således ändå stryk en gång om dagen? Men det är alldeles för litet, ty pojkar ska` ha mycket stryk: gör de inte något ondt, grunnar de alltid på något ondt…
Men kom med mig upp i ”präsen” (försäljningslokalen) ska´ du få en bit mollskinn till ett par byxor, kunde han ibland tillägga, och jag var ej litet stolt när jag kom hem till mamma med tygstycket, som jag fått af själfve patron.
Jag var blott 10 år, då han dog, men jag minns ännu som om det varit i går det storartade begrafningståget af anförvanter och affärsvänner från när och fjärran och alla hans underhafvande – ”en half fjärdningsväg långt” (cirka 1,3 kilometer i dagens mått), tyckte vi pojkar. Hans stoft hvilar på Kinnarumma kyrkogård, men hans verk lefver och blomstrar, omhuldadt af hans efterkommande med hans son Johannes Erikson, såsom ledade.
Sven Erikson vad född den 29 mars 1801, och på hundrade årdagen högtidlighölls hans minne af hans talrika efterkommande. Jag begagnade då tillfället att i Göteborgs Aftonblad i några korta drag teckna hans lifsbild och uppvaktade vid nämnda minnesfest med ett versfieradt äreminne, som trycktes i ett fåtal exemplar och om hvars offentliggörande jag ofta varit anmodad af familjen mer eller mindre nära stående personer – och de äro många. Det enkla kvädet, skildrande Sven Erikson som barn, yngling, man, åldrig och patriark, löd sålunda:
Mor Kerstin sitter och väfver
I stugan på Stämmemad,
Så stolt hennes bröst sig häfver,
Hon är så jublande glad:
Snart hvita, präktiga väfwen
Är färdig att ”klippas ner”;
Hon kan vara stolt, som äfven
Belåten med hvad den ”ger”.
Men snart synes blicken glida –
Den får ett uttryck så mildt –
Till barnet vid hennes sida,
En blåögd, ljuslockig pilt.
Fast leken lockar hans sinne,
Han vet att försaka dock:
Han sitter hos mor här inne
Och sköter sin ”spolerock”.
I tukt och Herrans förmaning,
I arbete växer han opp,
Och mor har liksom en aning:
Han blir hennes framtidshopp.
Men då hon väl icke trodde,
Sven skulle bli vida mer –
Väl märkte hon fröet, som grodde.
Ej anden, som skörden ger.
Se, borta på Kinna
En yngling om aderton år!
På ryggen den tunga påsen
Med garn, som ”i mantal står”.
Han sänder ett tack till Herran,
Som följt honom bort och fram –
Där skymtar hemmet i fjärran…
Nu slut med båd´ svett och dam!
Tänk, hvilka slantar, hopsparda,
Han offrat – nu fickan är tom!
Han visste ej, de skulle varde
En grundplåt till rikedom…
Men räkna han kunde som ingen –
Det lära fick han af mor –
Och energien, det var vingen,
Som höjde honom till stor.
Hö väfvar i tusental slamra!
Sven tycker, att Lyckan är huld:
De slamrande ”stolar” hamra
År honom ju myntadt guld…
Men hur han också glädes,
Han grubblar och grubblar ändå,
Ty läst har han någonstädes
Om stolar, som ”själfva gå”.
Och snart har han också – värdigt
Hans snille och energi –
Ej blott i tankarna färdigt
Mekaniskt ett väfveri.
Ty väfstol vid väfstol uppföres,
Och kraft får naturen ge,
Och vidt öfver landet höres
Den bragd, man nyss skänkt blott spe.
Jag ser uppå vägen vandra
En forntidens patriark.
Hvad äro väl alla andra?
Hvem är väl som han så stark?
Jag undrar i barnasinne –
På undran tog aldrig slut –
Ja, aldrig det går ur mitt minne,
Hur ädel och stor han såg ut.
Han var det och: för den skara,
Han ledde i väl och ve,
En fader syntes han vara –
Hvar fick man en bättre se? –
Och stort var allt hvad han ville,
Ej småsinnet tålde han:
Han egde icke blott snille,
Han var i hvar tum en man!
Och därför evigt hans minne
Skall stråla i Pantheon,
Och Sven i trofast sinne
Städs´ gömma sin ädle son.
Och här, i hans hembygds dalar,
I skogen, i forsens fall,
Där allt om han gärning talar,
Hans minne och lefa skall!
Minnena från min födelsebygd äro visst icke slut med det nu skildrade, men för denna gång torde tålamodet hos läsaren vara slut, hvarför jag för tillfället slår igen dörren till minnets skattkammare och traskar in i hvardagslifvets skräphammare…”
Nu har ni fått ta del av vad som skrevs om Sven Eriksson efter sin bortgång. Han lämnade ett tomrum i bygden som hade skapat en tro på en bättre framtid med sina bedrifter. I nästa del om Rydahls Manufaktur-Aktiebolag kommer vi fortsätta in på 1870-talet och de händelser som utspelade sig på fabriken och runtom.
[1] Borås Tidning. 1866-05-26 [2] Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. 1866-06-01 [3] Borås Tidning. 1866-06-06 [4] Lidköpings Tidning. 1866-05-30 [5] Sölvesborgsposten. 1880-11-06
[6] Göteborgs Aftonblad. 1902-04-19